Aftonbladet – 9 juni 1863, sida 2

DR LIA Aik UV I JULL Ekonomiutskottets betänkande rörande elemenlarläroverken ligger nu på ständernas bord. Vi ha redan gifvit en kort resumå af dess innehåll, men återkomma ännu en gång dertill, för att yttra oss öfver några af dess hufvudpunkter, Af dessa är onekligen frågan om latinläsningen och det stadium af skolan der den bör taga sin början den vigtigaste. Ty med den sammanhänger på det Härmaste frågan, om elementarläreverket skall hufvudsakligen vara ett enda, eller redan i de första klasserna splittras i två alldeles skilda bildningslinier. Som bekant, är det sednare nu förhållandet, då enligt 1859 års skolstadga läroverket redan i tredje klassen delar sig i två linier, den reala och latinlinien. Vi behöfva här ej upprepa alla de kraftiga skäl hvarmed utmärkta skolmän beviset crimligheten och skadligheten af denna tidiga delning. Vi erivra endast om den uttömmande diskussion, som i detta ämne föregick medan den aldrasednaste skolstadgan var under uterbetande, men hvaraf den, beklagligen, tog så föga intryck. Såsom lagen nu är, skall gossen redan vid 10 a 11 års ål der välja sitt vite genus. Han eller hans målsmanskallredan då afgöra om han, som det heter, skall gå den lärda vägent eller egna sig åt de praktiska yrkena. Det torde väl i de alraflesta fall höra till sällsyntheterna att anlagen redan vid dessa år så skarpt framträda, att en far redan då kan träffa ett samvetsgrannt och säkert val för sin son. Och om detta medges, hvad förloras väl på ett uppskof? Vi vilja här ej inlåta oss på den så mycket ventilerade frågan om latinstudiets gagn. Vi hemställa blott till de största entusiasterna för de klassiska språken, till dem som af själ och hjerta älska deras litteraturer för allt hvad de ha skönt och förträffligt; om det ej är långt sannolikare, ja fullkomligt visst, att de skola studeras på ett dem värdigare och för eleverna mera fruktbringande sätt af ynglingar, som förstå att uppfatta dem och af ädel vetgirighet sporras att tillegna sig deras skatter, än af skolgossar, som ej förmå skilja ändamälet från medlen och som så länge sysselsätta sig med knäckandet af skalet, att de aldrig hinna fram till kärnan, eller, när de göra det, förlorat all aptit derpå. Det synes oss derföre vara i högsta grad välbetänkt och på goda grunder som utskottet föreslagit förläggandet a! latinläsningens början till femte klassen eller till lär jungens 14:de å 15:de år. Vi skulle för vår del visserligen ansett, att den utan fara och tilllättnad för läroverket kunnat uppskjutas till och med till sjette klassen, men den hufvudsakliga fördelen vinnes äfven genom utskottets förslag. Genom denna anordning kunde man äfven hoppas att våra läroverk, efter den länga skärseld af palliativer och half. mesyrer de haft alt genomgå, omsider skulle erhålla en så fast organisation, att endast några smärre oväsentliga förändringar deri behöfde efterhand vidtagas. Det år sannerligen tid att skolfrågan, som så länge varit en öppen fräga, blir bragt till en lösning, som har utsigt att ega bestånd för mer än några tå år, och detta skall aldrig kunna ske förr och med mindre än det sunda menniskoförnuftet och den verkligt fördomsfria erfarenheten äfven på detta fält få göra sig fullt gällande. Bland de argumenter, som anförts till förmån för en tidig latinläsning, har man ej försummat att framhålla exempel från utländska läroverk, och sedan Tysklands pedantiska skolsystem ej visat sig egnadt att hos oss vinna någon anklang, har man åberopat Englands och Frankrikes lärda skolor säsom bevis på förträffligheten af tidiga klassiska studier. Vi frukta att man här tagit skenet för verkligheten. Det är sannt att Englands statsmän i allmänhet äro grundligt bildade män, men mycket misstager man sig, om man tror att de härför till någon hufvudsaklig del ha att tacka den klassiska bildning de inhemta vid kollegerna, Denna är, alldeles som hos os3, hos de flesta mycket ytlig, och engelsmännen sjelfva skulle rätt hjertligt skratta, om någon som bevis på deras statsmäns klassiska insigter anförde de citater ur latinska auktorer, som en Gladstone, Palmerston eller DIsraeli med så mycsen eflekt förstå att anbringa i sina tal. De excerperas på förhand ur ett latinskt florilegium och läras utantill, äro med ett ord vad engelsmännen sjelfva beteckna med or len sham och humbug. Anledningen till zedigenheten i deras statsmaunsbildning måte sökas på helt andra håll än hos de klasiska auktorerna. Den är att. finna först och rämst i den triska och kraftiga uppfostran le erhålla i hemmen, i de på utvecklingen f alla manliga egenskaper ypperligt beräkrade kollegiernas inrättning och slutligen och örnämligast i den tidiga vana de erhålla tt tänka öfver och deltaga i allmänna värf. Jen uteslutande klassiska prägel de engelka läroverken ännu allt sedan medeltiden ibehållit och hvars fortfarande endast kan örklaras af briternas kända benägenhet för ridhållandet af allt gammalt, endast och alenast derföre att detär gammalt, är så långt från att af upplysta engelsmän anses för en ördel, att man der sedan längre tid tillbaka ir sysselsatt med genomdrifvandet af en skoleform, just för borttagandet af denna ensilighet. Hvad de franska lyceerna beträfar, äro vi öfvortygade att ingen, som verkigt närmare känner till den formalistiska ch deklamatoriska dressyr som här drifves ned eleverna, skall på fullt allvar vilja framtälla dem som mönsteranstalter för en sund ch gedigen skolbildning. Ej heller må man a anledningen till den stilens klarhet, som j: tmärker de flesta franska författare, i dessa amma klassiska studier. Egde ett sådant nöd-. ändigt sammanhang mellan klarhet i stil och : I RANGER RR RAL ST ADASASTRNTT