Aftonbladet – 8 juni 1863, sida 3

Vänskap mellan djaren. I sin. Comedie des animaux berättar Mery en liten historia, som icke är utan fysiskt intresse. I Paris mu seum lefde två hundar, hvilka buro namnen Castor och Pollux och liksom dessa hjeltar hade slutit ett innerligt vänskapsförbund. Castor, en stor jagthund, plägade under sommardagarne gerna taga sig en middagslur i en sval stensarkofag, som skall hafva tjenat Claudii mördare, Milo, till hviloplats. Pollux, cn liten pudelhund, hade det värfvet att passa på, det ingen besökande i Muste des Sarcophages stal någon af dervarande antiqviteter. En dag vid middagstiden, då ingen främmande befann sig i musÅet, och Pollux sålunda icke befarade någon stöld, gick han ett slag ut på platsen för att leka med några andra hundar, som tumlade om der i solskenet. Men de främmande haundarne ville icke hafva något med honom stt öra, och slutligen anfölls han afen stor, ilsken hund, som bet honom mycket illa. Pollux slapp slutligen lös, ruskade på sig och galopperade in i sitt mustum, der han gick rakt fram till Milos sarkofag, satte frambenen upp på densamma och utstötte ett klagoljud. Castor reste sig långsamt, sprang ned från sarkofagen, kastade en blick på Pollux och gick lugn i medvetandet om sin styrka bort till musåets dörr. Här stannade han, satte sig ned och väntade på sin kamrat. Pollux kom oah måste hafva utpekat den skyldige, ty ett ögonblick derefter reste sig Castor och gick med lugna steg bort till våldsverkaren. Efter några minuter låg denne blodig och sönderbiten på marken, medan Pollux hämnare gick med samma lugn som förut tillbaka till muset, der han öfverhopades af Pollux med karesser. Han mottog dessa med förnäm köld, som om han velat visa, att en så ringa tjenst icke var värd så stor tack, och gick åter in i salen för att fortsätta sin middagslur.