Aftonbladet – 6 juni 1863, sida 3

Alla de fel jag mest fördömt skell jag således återfinna has honom! Huru lära mig att dölja min afsky, att förblifva fördragsam och tålig, ehura allt mitt blod sjuder af förtrytelse och hjertat sväller ef smärta. Ljudet af röster kom henne att söka återtaga ett skenbart lugn, och nu kom Sijerpberg för att vid sin arm föra henne ned till villan. På vägen dit talade hon om spel såsom sällskapsnöje och spel som passion. Hon talade djupt allvarligt, men hon talade med — en spelare. Alltså bortkastade ord. Allon hade bjudit Amy armen, Under suptn hörde Gurli sin man yttra till Amy med låg röst: tDå ni på hela dagen etter vårt samtal icke varit synlig, återstod mig ingenting annat än att vid spelbordet söka glömma att ni beröfvade mig lyckan af att se er. Skulle det vara möjligts, tänkte Gurli, Satt Alion verkligen hyser någon ömhet för henne... Nej, jag vill ej tänka så illa om honom. Det skulle endast ännu mera förbittra mitt sinne.4 Då man sent på aftonen åtskildes, uppfångade Gurli åter rågra ord, dem Allon hviskade till Amy: Iogenting i verlden ken afhålla mig ifrån att idlja er, sade hon. Den torftiga trösten må ni väl förunna mig.4 Morgonen derpå innan ännu någon of dem, som vistades på Birgersborg, var uppstigen, såg man en lätt resvagn hålla vid parken, Vagnen tillhörde Stefan Brun. I densamma uppsteg ett fruntimmer, som han ledsagat genom parken och hvilket han hjelpte i äkdonet. När hon tagit plats deri, räckte hon Stefen handen till afsked. Pag tillbaka det löfte ni sjorde vid den sieta blomman4, bad hon i upprörd ton. BSignora4, svarade Stefan kallt, 4de löften jag gör kunna ej tagas tillbaka. Det enda jag kan säga er, är ett jog reser härifrån i morgon, Öch nu — lef väl! (Forts.)