op, TAG SÅ VIte, UTalt alb MYBBEGUDSVLED -Joch utan det ringaste sinne för konstens och historiens fordringar, stympat och förvri-j dit våra tempels ursprungliga former och harmoni, och som ända till fullkomlig nakenhet afklädt dem hvarje prydnad, alluppIHyftande värdighet. Kyrkan är till sivt yttre lett helgjutet konstverk, hvilket sålunda bör I vara någonting skönt; stympadt är det osmakligt, men förryckt till sina delar är det ett vidrigt vidunder. Och huru se nu våra allraflesta kyrkor .Jut! — Vi tala ej här om de små kyrkorna -1i smärre fattiga socknar, stundom af trä, som väl måste förblifva obetydliga, och också ofta likna små uthus, utan om de större församlingarnes kyrkor, hvilka, om man vid deras ombyggande (som ofta är oundvikligt) T bibehållit det dugliga af det gamla samt åtTlydt smakens fordringar och offentliga embetsverks ritningar, kunnat vara uppförda i jen mycket mera rimlig och kyrklig stil 2). 1— Jo, det hela af våra kyrkor framställer nu vanligen den prosaiska formen af en lada. Till det yttre se vi blott ett slags magasins byggnad (stundom mot all historia lagd i norr och söder), fyrkantiga stugufönster och, i stället för den höga götiska tornspiran, antingen en underlig kinesisk kro anfigur eller skepnaden af en stall-lykta, a stundom 2 å 3 dylika ofvanpå hvarandra; de sköna götiska portalerna äro förbytta till osmakliga fyrkantiga portar, såsom på ett vagnslider, och fönsterna likna nu ofta dem på ett stall. I det inre finner man ofte ett enda tomrum, utan all indelning hvarken i afseende I på planet för ett kor eller någon upphöjning till en altarrund: det hela visserligen ganska snyggt, ljust och ordentligt, men dock blott framställande den prosaiska anblicken af en salong eller en hvardagsstuga. Ty då vi se det platta hvitstrukna taket (stun dom begränsadt af en näpen tapetbård!), de fyrkantiga fönstren, dubbeldörrarne, brädgolfvet, de granna glaskronorna, såsom i ett balrum, samt de nakna hvitkalkade väggarne utan minsta prydnad, kan man omöjligen tro sig vara uti en kristen kyrka, helst vanligen ingen dopfunt finnes (liksom döpelsens sakrament nu vore afskaffadt), ingen altartafla varsnas, ingen Kristusbild synes till, utan i dess ställe ett tomt kors, stundom behängdt antingen med ett eldrödt kläde, fabriceradt af bräder, eller en linongslöja med hålsöm; och när dertill ofta predikstolen, mot all kyrklig sed och anständighet, är uppsatt ofvanpå altaret, så äro dylika moderna salongskyrkor beröfvade alla heliga sinnebilder, väggmålningar, minnesrika epitafier, sirade grafstenar, taflor, altarprydnader, med ett ord allt som kan hjelpa till att lyfta tankarne och sinnet: ja ofta finnes der ej den minsta linea af skönhet och smak, och hvarje den ringaste anstrykning af historia och minnen är derifrån sorgfälligt bortblåst af tidens prosaiska ande. Nog att ej kyrkosången och orgelmusiken också, liksom färg och figur, äro utdömda ur våra förbytta tempel! Derföre tror man sig ingalunda vara uti en kyrka, utan i en rymligare hvardagsstuga; och då man dertill hör vägguret knäppa sitt tick-tack, saknar man verkligen derinne sängen och väfstolen samt annat hvardagligt bohag, isynnerhet som man äfven någon gång kan få se en dopfunt gjord fyrkantig och alldeles såsom en kommod med sin tvättskål ofvanpå! Ibland äro också de fordna kyrkogårdsmurarne af sten, med tillhörande stora ornerade kyrkogårdsportar, utbytta mot moderna trädgårdsstaketer eller barnsliga hägnader af böjda ärtkäppar. Så se nu i vissa fall våra flesta kyrkor ut; och man får stundom resa genom hela hä rader för att finna en enda kyrka, som gör skäl för namnet, en omständighet, som ingalunda hedrar hvarken vårt folks smak eller konstsinne. Detta hafva vår tids byggnadsrabuiister vunnit, sedan man, genom att idkeligen predika om det vidskepliga, katolska och Uurmoziga i alla kyrkoprydnader, ändtligen lyckats få vär beskedliga allmoge med sig i denna förstörelse, då deremot bönderna för en 20, 30 år sedan skolat rifva upp himmel och jord om man talat om att flytta ett Kristuskors eller rubbat ep sten i deras landtkyrkor! Men, frågar man, hvart hafva då våra kyrkors vördnadsvärda yttre former, dyrbara prydnader, konstfulla innandömeredskap, fornskatter och hela kyrkligp ståt väl tagitls vägen? Jo, först har man vid templens ombyggnad eller reparation i sednare tider ofta ej så noga aktat gällande lag och öfverintendentsembetets fitningar, hyarigepom våra flesta kyrkor också äro vidrigt inoderniserade och förvandlade till vackra lador, och sedan har man ej sällan, förvillad af den stygga moderna smaken, förklarat allt kyrkornas gamla bohag fc alla deras mångfaldiga prydnader för osmakligt skräp (man borde wäl något förstå en sak iunan man fär kalla den skräp?) och slutligen har man helt enkelt och mot tydliga författningar försålt all Ydenna gamla urmodiga bråtet — — — på offentlig auktion! Derföre finner man ofta prydliga grafhällar, som forgom hetäckt klerkers och utmärkta krigares ben, anttöggn rysligt otympade och deras inskrifter am maa mnm Esa HL TN 5 NÅNN SNODD OMM 4 Hr NI TR ÖN FAN DD HH AH NH DD sd AA mr MN BA FR Ft Mm vs rn AE d oftjemnade eller Bortsälda från siya fym, liggande framför dörren ar bondehus och klöckaresiygor, dopfuntar! M med konstfulla stilderier (dem man någon-Fi gäng fterfunnit i gödselstaden), använda till blomsterurngg j rahatterna eller såsom yattenhoar för kreaturen, samt snidade her onhilder pppsatta i trädgårdarna till prydbad eller äsom fogelskrämmor; och ny-b igen hafva vi åter hört omtalas tillåtelsen P, alt från en kyrka bortsälja en dopfunt, hvars Ip öde man nog kap förutse. Öfvergilna kyr Ig, kor, ännu med hela den yttre formen som hj sådana, ser man upplåtna åt fänaden, fulta med orenlighet. Kyrkooch grafprydnader I, försäljas eller ombildas, samt kalkar och!D tornklockor ompjuras ptan besinning, hvarIn igenom dyrbara inskrilter förstöras ; och vid j a kyrko-ombyggnader förderfvas beklagligen 3) otaliga vigiiga rynstenar. Ibland annat vet man, alt en predikstol i en presigård varit använd till mjöllår, en annen till hundkoja samt oltarskrönk till svinstängsle; äfvensom alt en prest på auktjon töreslgt sin kyrkas snidade och förgylda bildyerk och dermed nrydt sin alkov. Ja, vandalismen och hänet 5) 4)