deras byggnad tt, inredning m. m. och förstörelse samt om landets fornlemningar i allmänhet. AR Suss Sedan hedendomen i Norden småningom vikit för kristna läran, reste sig efterhand kyrkor i de folkrikaste orterna, och detta verk befordrades af de första lärarne äfven derigenom att de med klokhet ofta byggde de nya templen på de gamlas grund, eller vid offerkällor och på. andra af den hedniska tron helgade rum, hvarvid ock ej sällan i kyrkornas grundvalar runstenar och andra hedniska fornverk undangömdes 1). Snart blefvo ock de kristna templen de vigtigaste föreningspunkterna för det nya sambället på kristen grund, och det uti flera afseenden. Till följd af sin helgade frid omgålvos snart kyrkorna af borgerlig flit, kyrkbyar och tillväxande städer. Ehuru visserligen kristendomen här segrade genom sin egen inneboende sanning och höghet samt genom lärarnes trosnit och klokhet uti omvändelseverket, vanns onekligen ock mycket genom den ädelhet och storhet i byggnadsart, den prydlighet i de enskilta delarne och det sköna sammanhanget i det hela, som munkarne (hvilka ock vanligen sjelfva voro byggmästare) efterhand visste anbringa uti sina kyrkor; detta slog den råa hedningen med häpnad och bidrog att ingifva honom vördnad för kyrkans både yttre och inre storhet. Skall kyrkan allt framgent äfven genom sitt yttre stämma sinnet ädelt och högtidligt, å må man ej, som nu oftast sker, bortkasta all regelbunden form och all konsthistorisk betydelse i byggnadssättet och hela anordningen. Det finnes iden kyrkliga byggnadskonsten ett väl grundadt och nödvändigt sammanhang för hela skepnaden af en kristen kyrka, från konstens bästa tider utarbetadt vch tullkomnadt af verldens sörsta byggnadssnillen, ett djupsinnigt sammanhang mellan ande och yttre form, hvilket allt gör en kyrka till en kyrka oeh ej till ett ömkligt konstens och smakens virrvarr. Må i den allmänna hyfsningens och den sanna smakens namn hvarje rå kyrkomakare och oförsynt vandalist i vårt land besinna dettaien tid, då kyrkoförstörelsekonsten är så högt uppdrifven och så allmän. Må hvar och en, som med dylika företag får befattning, taga sig till vara, att han ej genom samvetslöst byggnadsklåperi förrycker den symmetriska helheten i våra tempel, på samma sätt som om en birfilare företoge sig att omflytta åtskilliga noter i ett skönt musikstycke. Men låtom oss nu betrakta en kyrka, såsom vi tänka oss henne qvarstående orubbad från de gamla tiderna. Det är bekant att kyrkan, genom hvarjehanda fromma föreställningar och vedertagna bruk för sinal VR former, utbildat en viss religiös symbolik, enligt hvilken hennes grundtanke, väsende och lära voro i prydnader uttryckta uti kyrkornas hela byggnad och anordning, och detta ej blott i deras allmänna proportioner, utan äfven i hvar och en af deras minsta delar. Sålunda planlades ofta kyrkorna efter formen af ett kors, för att redan derigenom påminna församlingen om denna dess heliga symbol, och de tvenne tornen vid kyrkans ena ända skulle föreställa de tvenne vid Kristi kors sörjande qvinnorna. För öfrigt byggdes kyrkorna med ett tornrum i vester (de nykristnades plats vid udstjensten, hvarföre dopfunten alltid stod fer); störst och i midten var högkyrkan (den egentliga församlingens rum); koret, öster derom, var upplåtet för presterna med korkarlarne och sången; längst åt öster var slutligen en särskild mindre afdelnivg, det allraheligaste i templet, sanctum sanetorum, ?Guds stad? eller altarrunden. Kyrkorna lades ock alltid i öster och vester samt den dödes hufvud åt vester, att han — enligt den gängse föreställningen — vid den allmänna uppståndelsen skulle skåda verldsdomens ankomst och herrlighet. De högspetsiga götiska tornen, pekande åt himlen, påminde om det öfver jorden upphöjda, eviga och om menniskoandens urhem; klockornas ljud var en sinnebild af Guds kallande nåd, som manade alla kristna till bön och andakt hvar de stodo, i sina hem eller på fältet. Portalerna voro utvändigt fulla af bildverk ur krietendomshistorien samt ofta prydda med de heligas figurer, som trampade stygga troll, hvilket föreställde kyrkans seger öfver hedendomen och synden. Fönstrens indelning och rosetter samt dörraraes täckstenar m. m. påminde om treenigheten, de fyra evangelisterna, Kristi fem sår 0. s. V.; ja, till och med takrännornas elutstenar och viudflöjlarpe framställde någon tonkebild i kristligt afseende. j! Men isynnerhet uti templens hela inre ta-11 jade allt till det religiösa sinnet, bilder,l! färger, toner och inskrifter manade till an-j: dakt oeh tillbedjan. Golfvet var belagdtil med sirligt uthuggna grafhällar, som be I4 täckte stoftlemningarne af kyrkans och samhällets utmärktaste med!emmar, hvilka ålv dessa vårdar voro afbildade i upphöjda fi-l1 gurer, för einnet dyrbara genom allehanda;d vapen, forodrägter och fromma tänkespråk.q In i kyrkan bröt solen genom föpster medl måladt glas, som framställde heliga hepaif lingar och personer samt åeg skönaste orna-Å1 menter i de präktigaste färger, hviiket allti! spridde ett öpderligt, andaktsväckandel skimmer i det prakif;lla templet. De upp: ; f f j I f ! 1 f 1 i t ft I älsträfvande smärta pelarne med kapiteler f fantastiska figurer och blomverk, de kr; ! ga hvalfven, som slutade i prydliga nyc-Å: stenar, de sköna bågarne m. m. fär.gslade ch upphöjde känslan. Så voro och temelmurärne prydda med sköna taflor af heliga föremål samt minnesrika prydliga epitafier öfver kyrkans lärare och hennes he dersamme välgörare (hvilka ofta skänkt henne gods och skrud) och behängda med dyrbara segerteeken oeh vapen, som Varitin burna af berömda hjeltar och vunna ärans fält under striderna för Sverges folk och konungar, för tro och frihet. Predik-ji atolen med sin himmel var ofta ett konststycke med heliga bilder och ornamenter af. rikaste snidverk, Men praktfullast strålade dock altarrunden,s slundom från den öfriga kyrkan afstängd af ett korskrank, derigom kyrkans ypperstal I 4 VN ET AacAna cÄNnAG ARR Åt