Aftonbladet – 5 juni 1863, sida 2

EV MTG, MPMDA hvilka oroliga, svåra och brydsamma förhållanden som helst. Regeln inter arma silent muse har numera blott en relativ giltighet. Ett bevis härpå utgör det närvarande tidsmomentet. Vid Weichselns stränder päpår ett af de förfärligaste blodsarbeten, som den nyare historien har att uppvisa. Ett af Europas ädlaste och ridderligaste folk lider och blöder der uti en förtviflansfull kamp och en mängd af dess bästa söner synes ha uppställt såsom sitt närmaste syftemål att få förblöda, för att med silt blod kunna vittna inför Europa, att nationens ande lefver. Och Europa känner sitt hjerta svida vid denna svn; det suckar och ängslas och vill ila till hjelp; men det stannar tills vidare vid den goda viljan, vid suckarne och de vältaliga känsloutbrotten, ungefär som när kören i våra moderna operor erfar, att en ögonblicklig fara hotar en ädel och älskad personlighet, och då blir stående och sjunger: tSkyndom nu genast, utan allt dröjsmål, tiden är dyrbar, vi rå ej dröja? och så vidare i oändlighet, så att under tiden den befarade ogerningen kan i allt mak hinna gå för sig. Krigsbuliret dånar för öfrigt från fjerran vester öfver oceanen. Och på mer än ett håll synes man stå vid randen af en revolution. Börserna spetsa sina finkänsliga öron åt alla håll och äro öfvermåttan ängsliga. Men midt under all denna oro och hbjertängslan se vi i de flesta af Europas hufvudstäder expositioner öppnas, som vittna derom, att konsten lefver sitt eget lif och der men får hvila sitt öga på de mest fredliga och ljufva soloch månskensstycken, på de mest godmodiga och småroliga familje-interiörer, på det mest idylliska stilleben. Afven hos oss har en större exposition af den bildande konstens alster sedan några veckor varit öppnad. Vår konstakademis expositioner ha icke mera samma betydelse som för fyra, fem årtionden sedan, då de voro de enda i sitt slag inom vårt land. På sednare tiden ha de af konstföreningarne och enskilda föranstaltade expositioner med kortare mellanskof lemnat allmänheten tillfälle att göra bekantskap med konstalster. Och alla dessa konstexpositioner, de må vara större eller mindre, officiella eller enskilda, äro af mycken vigt för allmänna bildningen. I ett land sådant som vårt, der större oftentliga konstföretag äro mycket sällsynta och der den större allmänheten sålunda har mindre tillfälle att efterhand göra sig förtrolig med det bildspråk, i hvilket konsten talar till menniskosinnet, måste expositionerna intaga en vigtig plats bland allmänna bildningsmedel; ty genom dem får allmänheten i någon mån en öfversigt öfver samtidens konstverksams. het och kan, efter att under upprepade besök så småningom ha uppöfvat sin blick, lättare lära sig att förstå de verk af äldre 1tiders och andra länders mästare, som den kan bli i tillfälle att få se. Expositionerna utgöra också det enda medel, hvarigenom konstnärerna kunna förskafla sig erkännande, så väl det direkta, som hgger deri att bli omtyckt och få afsättning för sina alster, som det för all verklig konstnärlig utveckling nästan ännu vigtigare erkännande, som ligger uti en opartisk kritik. Konstakademien har några gånger på sednare tiden, för att gifva större omfattning och rikhaltighet åt sina expositioner, utvidgat dem till skandinaviska, och etticke obetydligt antal danska och norska artister ha vid sådana tillfällen i dem deltagit och dys medelst lemnat tillfälle till flera intressanta iakttagelser och sammanställningar. Denna gäng är expositionen blott och bart svensk. Man finner der icke ett enda nummer af någon dansk konstnär och i öfrigt endast fem af utländska konstnärer. Deremot finner man några taflor af framstående norska artister, exponerade af taflornas egare, i främsta rummet af konungen, som utom de båda stora landskapstaflorna, som utgöra verk af hans egen hand, exponerat en vacker marin af Gude, samt landskap af Askewold och Cappelen. Af Tidemand förekommer ett litet genrestycke, Efter expositionens öppnande hartillkommit ett icke i katalogen befintligt betydande arbete af Gurlitt, ett landskapsparti från Holstein, tillhörigt grefvinnan Scheel-Plessen. I betraktande af sin nästan uteslutande svenskhet, kan expositionen i qvantitativt hänseende icke anses ringa. Enligt katalogen utgöres den af 223 n:r. Taflorna fylla akademiens högtidssal och de båda stora salarne på hvardera sidan om densamma, hvilka äro på vanligt vis afdelade genom skärmar 3 de två innersta rummen å hvardera hållet äro upptegna af skulpturarbeten och ett mindre rum hufvudsakligen af pastellmåkningar, liksom ett far större rum i våningen 1 trappa upp äro fyllda med aquareller och arkitekton:ska rilvingar. Intrycket af det hela är relativt ganska tillfredsställonåe. Man finner visserligen In. tet sådant framstående mästerverk, som ges nast och odieputabelt framför alla andra dra. ger uppmärksamheten till sig; men dock ganska många saker af ett gedieget konstvärde. Betraktar man de särskilda kongta genrernas förhållande till hvarandra, så torda landskapet kunna anses såsom det dominerande, icke blott i qvantitativt känseende, utan äfven i fråga om qvaliteten. Por, trättet, som ännu för en temligen kort id sedan intog en så vigtig plats vid dessa expositioner och till en så väsentlig del bidrog att fylla dem, har mnu trädt i skuggan, Antalet af egenuiga porträttjaflor i oka uppgår vid denna exposition till föga öfrer ett tiotal Fotograiens snabba utveckling synes ha åväga. bragt mycken stillhet inom det egentliga porträtitäcket. Hvad figurmålningen för öf igt angår, synes det oås, som skulle man kunna spåra glädjande tecken till en begynnande, bättre riktning. Visserligen återlinrer man i tillrägklig mängd dessa läsande ller spianandae gummor, spåkäringar, barn som leka med en katt, musicerande damer, stereotypa dalkullor, hela detta trivialiteten samla garde, som, i motsata mol de papoeoniska, alltid ger sig på nåd och ond, nen aldrig dör; — men man finner också 108 ett antal af isynnpejhet yngro konstnäer ett bemödande att ifrån denna art af roduktion arbeta sig fram till den historieada ooenramdlninnan allor 4åll Ah Lv 2 ag