Aftonbladet – 5 juni 1863, sida 2

Ställningen i Preussen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 1 Juni. De preussiska kamrarne bletvo således den 27 Maj hemför:ofvade i onåd. Afslutningen försiggick utan omständigheter, ehuru icke sans phrase, ty ministeren sparde ej på ordrika anklagelser mot representantkammaren. Man beskylde väl icke kammaren för de sju dödssynderna, men deremut för alla möjliga politiska missdåd, högförräderi icke undantaget. På onsdagsmorgonen tillställde att börja med en ordningens upprätthållare till häst, vulgo polissergeant kallad, presidenten Grabow en förseglad skrifvelse, som innehöll konungens svar på adressen samt ett bref från hr von Bismarck. Det kongl. svaret var lika litet kontrasigneradtsom det förra af den 3 Februari på kammarens första adress. Sedan det blifvit af presidenten uppläst för kammaren, anmärkte representanten Hoverbeck, som tillhör framåtskridande-partiet, att då konungens bref saknade kontrasignering af en minister, kunde det ej föranleda till någon behandling af kammaren. Straxt härpå inträdde inrikesministern och uppläste en kongl. skrifvelse, hvarigenom sessionens slut tillkännagafs och kamrarne kallades till den gemensamma afslutningsceremonien i Hvita salen på det kongl. slottet. Presidenten Grabow meddelade härefter en öfversigt öfver de legislativa arbetena och yttrade några vackra afskedsord, till: representanterna, till hvilka jagskall återkomma lädgre främ..-Derefter ropade han: Lefve: konup ni För första gången, så länge preassiska kamrar funnits, underläto nästan heia framåtskridande-partiet och en stor del af venstra centern att instämma i detta rop. Härmed var saken slut och representanterna åtskildes. Ofvannämnda teori, att kammaren icke kunde taga befattning med konungens bref, derföre att det icke var kontrasigneradt, har med rätta blifvit bekämpad till och med af framåtskridande-partiets egna organer. Först och främst kunde kammaren genom en uttrycklig protest ha klandrat den omständigheten, att hon åter erhållit en kongl. skrifvelse utan grundlagsenlig kontrasignering. Men ännu mera. Till och med i en öppet absolutistisk stat skulle väl konungen svårligen ha funnit det angenämt, att hans meddelanden icke företogos till behandling, utan lemnades utan allt afseende. Kammarens oberättigade tystnad hade till följd, att nästan hela den liberala pressen, hvilken, såsom man vet, är ännu mindre skyddad än representantkammaren, äfven afhöll sig från all kritik af det kongl. brefvet. Representantkammaren var desto heldre förpligtad till ett annat förfarande, som konungens bref bland annat innehöll den oriktiga förutsättningen, att det i adressen skulle försäkras Satt kammaren icke vidare skulle framställa det orättmätiga anspråket på sin pre sidents disciplinärmakt (mot ministrarne). Detta misstag borde väl ha upplysts genom en resolution eller någon annan högtidlig förklaring. Uppriktigt sagdt, tadlas kammarens beteende under dess sista plenum mycket äfven i andra afseenden. Kammaren hade ännu tid att protestera mot det grundlagsvidriga afslutandet af sessionen, innan budgeten hunnit diskuteras till slut. Sessionens slut förutsågs temligen allmänt, och en resolution, som värnade kammarens rättigheter, kunde och borde på grund af denna förutsättning ha hållits i beredskap. I ett dylikt beslut, med skyndsamhet diskuteradt, hade vidare en aktningsfull, men fast kritik af det kongl. brefvet af den 26 Maj lämpligen kunnat in-. rymmas, Mot denna protest skulle sannolikt endast de konservativa, katolikerna och måhända äfven de gammal-liberala ha röstat. Men att den skulle ha blifvit antagen med öfvervägande majoritet är utom allt tvifvel och skulle ej ha förfelat sin verkan i landet. Pressens polemik hade äfven härigenom vunnit en såker stödjepunkt. Men våra för öfrigt obestridligen så förträffliga representanter af alla partier lida af det tyska grundfelet, att de aldrig kunna komma j. till ett raskt beslut utan alla möjliga rådplägningar, fraktionsdebatter och dylika formaliteter. I sin aktningsvärda kamp mot den absolutistiska militärstaten förstå de ej att ett enda ögonblick frigöra sig från sin egen arbetsordnings fjettrar, och emedan hvarje förslag först mäste på förhand tillkännagifvas, hänskjutas till ett utskott och, sedan det är utarbetadt, under en bestämd tid ligga på kammarens bord, är det alldeles omöjligt för Fortsehritts-kammaren, till och med i det betydelsefullaste ögonblick af vårt parlamentariska lif, att fatta ett historiskt märkvärdigt beslut, hvilket, om också med frångående af arbetsordningen (hvartill båda kamrarne i vissa fall äro berättigade), likväl alltid strängt inom de lagliga gränserna, kunde inom och utom landet göra det intrycket, att ministåren icke finge läsa lagen för den preussiska representantkammaren, utan att erhålla ett kraftigt svar. Så har då ministgren Bismarck för en formfrågas skull förstummat kammaren; Konungens bref af den 26 Maj såväl som afslutningstalet samma dag torde redan vara till sitt innehåll kända af edra läsare, och jag anser derföre öfverflödigt att här utförligare granska dessa underliga dokumenter, som bära en tydlig prägel af sitt absolutisjiska ursprung. Reaktionen skall nu troligen skynda sig att borttaga de sista fria institutioner, som ännu återstå oss. Att man med stöd af artikeln 63 1 författningen kommer att oktrojera, har jag redan Hera gånger förutsagt. Först i ordringen skola pressen samt församlingsoch föreningsrätten komma. Med valordningen ska man sannolikt ännu dröja något, isynnerhet som ministgren lör ha för afsigt att, om möjligt, först i nästk. Japysri månad åter sammankalla de nya kamrarng,. Konungen lider af en njursjukdom, förenad med stenplågor, hvilken vid hans å!der är betänklig. Han skall den 8 eller 9 deines resa till Karlsbad för att genomgå en AD HT or AD mm — I DN EN Rv BD DV rr PR