nerna, med-den blågula svenska fanan buren högt i spetsen för kolonnen, då förspordes oförmodadt en underbar, en plötslig uppståndelse, man steg upp, man framstötte utrop, man klappade händerna så dånande och ihärdigt, att det hördes ända til den ryska generalguvernörens palats. Man var icke ännu nöjd. Den blågula fanan måste visa sig för andra gången och emottaga samma hyllning af bjertats fria känsla. Händelsen inrapporterades till baron Rakanowsky, som vid nästa representation infann sig i egen person. Allt upprepades såsom förra gången, och den beskedlige, gamle baronen trädde fåfängt fram i logen och rynkade ögonbrynen åt alla häll. Fråga hade uppstått om förbud för styckets uppförande; det sattes emellertid af direktionen på repertoiren, men just natten mot den dag då det skulle ånyo ges, brann teatern totalt. Alla spaningar efter eldens uppkomst hafva hittills varit fåfänga. Emellertid är det nu allmänna åsigten, att vi än engång skola bygga upp testern?. Den finska ihärdigheten ger sig ej så lätt. SE — Den officiella tidningen Ryska Invaliden i Petersburg omtalar i numret af den 19 Maj tilldragelserna sedan chefen för uppresningen i Lithauen, Narbutt, hade stupat. Dess berättelser lyder som följer: aMed Narbutts död upphörde striden. De insurgenter som ötfverlelvat nederlaget skingrade sig. Man kan icke göre sig en föreställning om deras eld i striden. Hvar och en af dem gick oförskräckt i döden och tycktes vänta att en kula skulle komma. Vid tecknet till eldens upphörande träffades våra öron af de sårades jemmer och de döendes skrik. BSegrarne blefvo intagna af medlidande och de. hastade att taga vård om de besegrade. Flera officerare använde sitt eget linne åt de sårade. Det gick Jångsamt för vårt detachement att samla sig. När det äntligen var samladt, marscherade vi å Dubiczi, lemnande några vakter hos de sårade och döende. Dagen derefter ankommo flera polska damer till stridsfältet, beslöjade och klädda i sorgdrägt. Bland dessa voro Narbutts begge systrar, som begärde sin broders lik. Den yngsta kunde ej qväfva sin sorg, utan brast i tårar. Den äldre sökte hejda henne med orden: tBlyges du ej att gråta inför ryssarne?4 En af 0s8 frågade ett af fruntimren: Ni har väl ocksä någon broder här?4 Alla de som kämpa för Polen äro mina bröder, svarade hon. Fruntimren förbundo de sårade och begrofvo de döda. Narbutts lik kunde man icke utlemna åt dem, utan man har med telegraten begärt förhållningsordres i detta afseende.