Aftonbladet – 2 juni 1863, sida 3

unga Ryssland: Mina herrar! Det är med djup rörelse jag hört eder nämna min faders namn. Jag beklagar uppriktigt, att lotten att svara fallit på mina ringa krafter; jag kan ej göra mera än tacka eder i hans namn; men varen öfvertygade, mina herrar, att jag tackar er af hela mitt hjerta, med hela den erkänsla, som en sons hjerta vid ett sådant tillfälle måste vara mäktigt af — med hela den erkänsla, som bör rymmas i en mans själ, då han i edra ord ser en hyllning, lika mycket åt sjelfva idn, som åt den, hvilken egnät sig åt henne, hvilken offrat sitt lif för hennes utvecklande och utbredande. För 37 år sedan stodo tvenne fjortonåriga gossar tillsammans på en höjd nära Moskwa, upprörda öfver afrättandet af Pestel och de andra hufvudmännen för den misslyckade revolten den 14 Dec. 1825. Der svuro de att helga sitt lif åt striden mot den petersburgska! despotismen, ät en kamp mot den helvetesmaskin, som trycker på Rysslands bröst och hindrar det från att spänna ut sina lungor, åt utrotandet af denna främmande kräfta, som blifvit inympad på det arma ryska folket och som förgiftar dess blod, som qväfver dess lifskraft. 27 år sednare öppnade den ene af dem i London det första och det enda fria ryska tryckeri; han öppnade det med följande program: Kroppsstraffens afskaffande; Tryckfrihet; De lifegnes frigörelse; Polens sjelfständir het. Det dröjde icke länge förrän den andre kom att förena sig med honom, och den ryska propagandan fick härmed en ny fart; hon slog in sin oryggliga väg och har aldrig ett ögonlick afvikit ifrån den. Så har N. Ogareffs namn blifvit oskiljaktigt från min faders. De hafva dömt sig sjelfva till tung landsflykt. på det att Ryssland, som knappt kunde andas hemma hos sig, måtte åtminstone i utlandet hafva en fri stämma, en organ, hvarigenom det kan låta hela verlden höra dess suckar, dess qväfda jemmer, dess önskningar och dess förhoppningar, Hvilka äro dessa önskningar, hvilken trosbekännelse har detta okända Ryssland, som är trampadt under fötterna, förfäadt och förslöadt — detta Ryssland, som icke lefver i palatserna och kasernerna, utan i de rökiga Kojorna, som länge slumrade, men som nu begynner spänna sina muskler? Denna trosbekännelse är kort och enkel: Befrielse från det petersburgska oket; Provinsernas autonomi och sjelfstyrelse; fullständig och oinskränkt sjelfständighet för alla landsdelar som önska sådan; Federativ regering, grundadpå val; och Jorden åt bönderna. Det är sistnämnda punkt som ger en alldeles egendomlig karakter ät de slaviska folkstammarne och isynnerhet åt -den rörelse som nu förberedes i Ryssland. Vi äro icke ett folk af stadsboer, näringsidkare eller borgare; viäro ett iolk af landtmän, åkerbrukare, bönder; vi äro icke en krigisk och eröfrande nation; vi äro ett fredligt och tåligt iolk... vi ha nog gifvit alltför många prof på vår tålighet .. Vi förtrösta icke på eröfringens rätt, icke ens på de historiska fördragens; vi förtrösta endast på rätten af folkens suveräna vilja. Den revolution, som snart måste utbryta hos oss, blir icke en revolution från ofvan, en statsrevolution, som går ut på en nominell förändring i styrelseformen, utan det blir en revolution från nedan, en landtrevolution, som har till syftemål att åt folket återvinna dess vålåförda rätt, dess sekelgamla, häfdvunna och oafhändliga rätt, dess rätt till jorden, som det brukar i sitt anletes svett, som det anser för sin, som det vill hafva såsom det haft den fordom och såsom det ock skall erhålla den. Denna ide är så medfödd och fastrotad hos alla de slaviska folkstammarne, att polska centralkomitn vid insurrektionens begynnelse uppställde den såsom en af de aldra första grundvalarne i sitt program, och det är härutinnan som vi sammanfalla med den polska revolutionen, det är härutinnan som vi helt och hållet sträfva till samma mål. Det var i kraft af striden på lif och död mot den petersburgska regeringen, i kraft af vår grundsats om nationaliteternas sjelfständighet och i kraft af böndernas rätt till jorden, som förbundet slöts mellan komiten för de ryska officerarne i Warschau, upprättad af A. Potebnia cch polska centralkomiten. Det är i kraft af dessa grundsatser, hvilka för oss äro de aldraheligaste, som vi hysa den lifligaste sympati för den polska saken. Polackarne hafva städse varit oförsonliga fiender till vår fiende, hvilken vi ännu icke egt kraft att störta. Ehuru de för ett ögonblick blifvit öfvervunna och förlorat 2 man af 3, liksom Horatierna i striden mot Curiatierna, vända de dock nu om, likt den siste af Horatierna, och äro ännu större, ännu starkare, ännu hjeltemodigare än någonsin, och strida en emot tre. Men varen öfvertygade, mina herrar, att det är icke mot ryska folket, som Polen strider, utan det är mot ett främmande, tyskt-tartariskt ok, omplanteradt på den ryska jorden och hvars börda nedtynger Ryssland samt stundom tvingar det fram emot dess vilja, men hvars stam ännu icke har slagit rot. Det stackars folket är vilsefördt, det inser icke hvad som föregår, dess medvetande har knappt begynt vakna ur sin sömn; men det skall snart vakna ful!komligt, mina herrar, och detta uppvaknande blir förfärligt! Förfärligt — för hvem? För dem, som under århundraden hafva bedragit folket, som sugit dess svett och blod, och som nu demoralisera sina fredliga söner ända derhän att de tåga utför att slagta polackarne! — Och sedan? Sedan, mina herrar, skall frihetens timma slå för alla! Af våldet fjettrade vid samma kedja, hafva folken under en lång tid glömt att det icke är genom att slå ihjäl hvarandra med denna kedja, som de kunna frigöra sig; de hafva glömt att vid sådant förhållande skulle segraren alltid få den besegrades lik att släpa med sig och att detta lik skulle tynga för mycket för att göra det öl ligt för honom att göra sig af med sin bödel; de börja fatta att tiden är kommen att förena sina krafter för att befria sig ur den gemensamma kedjan och att låta hvar och en styra hur han vill kemma hos sig. Från den stunden, mine herrar, skall det ej mera gifvas några föreningar, genom den råa öfvermakten, mellan olikartade nationer, utan det skall endast finnas federationer, tillvägabragta genom folkens vilja, genom deras geografiska, topografiska och kommerciella förhållanden, genom deras språk och religion De elementer som äro närmast beslägtade skola samla sig omkring samma federativa center; de som hafva andra sympatier, andra intressen skola gruppera sig omkring andra centralpunkter; och etta blir i deras eget intresse, som är att lefva i fred och ej att förstöra och utrota hvarandra genom slagtande. Om det blott vore min personliga öfvertygele som jag nu uttrycker, skulle det ingenting betyda, mina herrar, men jag talar i det unga Rysslands namn, i hela vårt partis, i sällskapet Zemlia i Volias namn, och hela vårt parti skulle vara någonting ofullkomligt och vanmiäktigt, ett missfoster utan stöd och styrka, om deticke hyste en religiös tro på denna federativa och fredliga framtid för de slaviska folkstammarne, ty det skulle då stå utanför folkens sträfvanden, det skulle då vara främmande för folkandan ; men det är endast derigenom det eger makt, att det är och vet sig vara uttrycket af folkets tankar och känslor. Jag slutar således, mine herrar, med en skål för värt framtidsideal, för den slaviska konfederationens förening med den skandinaviska RA Rn nand