Aftonbladet – 2 juni 1863, sida 3

fråga om presidentens rättighet att afbryta en talare, hvem det vara må — en rättighet, som man i ingen församling i hela den civiliserade verlden bestrider presidenten. Utskottet hade derföre också i sin berättelse alls icke vidrört frågan om återkallandet till ordningen, och kammaren besvarade ministerns andra förklariog under plenum den 13 dennes på det enda sätt som var möjligt, i det hon förklarade, att hon icke hade någonting att tillägga till sin resolution af den 15 dennes. 1 nyssnämnda plenum den 18 dennes hade kammaren vidare affört militärdebatten från föredragningslistan och upptagit diskussionen om en adress på mnästa föredragningslista. Adressutskottet hade sammankomster i måndags afton och på tisdagen ; det antog med 17 röster mot 5 ett adressförslag, hvilket i skarpa ordalag tecknade ställningen, förklarade alla ytterligare förhandlingar med ministeren omöjliga och påyrkade ett ombyte af personer och system. Denna adress skulle torsdagen den 21 företagas till behandling och på ett plenum antegas. Men i början af detta plenum infann sig hr von Bismarck och meddelade en kongl. skrifvelse, som var kontrasignerad af alla ministrarne. I denna yttras i inledningen, att representantkammarens president den 11 dennes gjort anspråk på att underkasta ministrarne (våra ministrar, heter det i skrifvelsen) sin disciplinarmakt och bjuda dem att iakttaga tystnad. Härigenom hade ministrarnes grundlagsenliga rättigheter blifvit kränkta. Kammeren hade ej gått det försonliga steg till mötes, hvilket mivisteren tagit genom sina båda skrifvelser af den 11 och 16 dennes, utan bade vägrat afgifva den förklaring, man utbedt sig, och indirekt godkänt presidentens anspråk på disciplinär makt öfver ministraroe. Ett dylikt anspråk hade ej laga skäl för sig, och konungen kunde ej finna det enligt med sin värdighet, att hans ministrar, i egenskap af kronans representanter, bivistade kammarens förhandlingar, med försakande af den dem lagligen tillkommande och i grundlagen tillförsäkrade ställning till representsntkammaren och hennes president. Skrifvelsen slutar med följande hotelse: Vi kunna derföre endast uppmana representantkammsren att böra slut på ett tillstånd, genom hvilket landets vigtigaste intressen lida men, derigenom att representantkammaren medgifver våra ministrar det af dem äskade erkännandet af deras grundlagsenliga rättigheter och sålunda möjliggör en vidare samverkan, utan hvilken det ej är att hoppas. på något resultat af landtåagens förhandlingar. Af denna skrifvelse visar sig alltså tydligt, att ministören fört konungen bakom ljuset i afseende å det verkliga förhållandet samt att den söker skydd bakom konungen, för att låta kammaren förefalla oförsonlig och skenbart rättfärdiga sessionens alslutande. Kammaren hänsköt i plenum den 2 dennes skrifvelsen och återremitterade adressen till adressutskottet, Utskottet blef samma dag i flera plena enigt om ett modifieradt förslag, som den 22 antogs af kammaren. En analys af detsamma anser jag öfverflödig, emedan ni sannolikt kommer att meddela edra läsare detta dokuments innehåll. Adressdebatten var väl icke mycket lysande, ty frågan är temligen uttömd; men ministerens förfarande och isynnerhet hennes I sält alt bete sig mot kammaren gisslades skarpt och vältaligt af de särskilda talarne. Sjelfva de gammal-liberala, hvilka under) grefve Schwerins ledning inlemnade ett mot: förslag till adressen, som nästan uteslutande handlade om den sista tilldragelsen, uttalade sig afegjordt mot ministeren och förklarade en gagnelig samverkan med hennel. omöjlig. Blott katolikerna skiljde sig från majoriteten och framkommo med spetsfundigheter på jesuitmandår — sannolikt derföre att de spekulera på ett närmande mellan Preussen och Österrike under minis!gren Bismarcks auspicier. Denna uträkning skall slå fel, ty Österrike aktar sig för att skilja sig från vestmakterna, hvilket skulle kunna medföra svåra följder för detsamma i Italien och Ungern. — Adressen antogs slutligen med 239 röster mot 61, och till och med inom minoriteten finnas kanske knappt ett dussin verkligt ministeriella. Men allt detta inverkar ej på den preussiska Polignacministåren. Den 23 på eftermiddagen erhöll presidenten Grabow underrättelse, att konungen icke skulle mottaga adressdeputationen. Adressen skickades derefter till ministeren. I öfvermorgon onsdag har kammaren sitt första plenum efter pingst, ty genom den kungliga skrifvelsen, adressen och det derpå väntade svaret har sessionens slut uppskjutits ännu några dagar. Det påstäs till och med, att ministeren ämnar låta kammaren ytterligare . några dagar släpa sig fram, på det att den må begå någon obetänksamhet eller till och med ajournera sig sjelf, då ministrarne ej vilja infinna sig. Då skulle det heta, att representanterna ej längre fullgjorde sin pligt såsom fo!lkombud och att man måstj hemförlefva dem. Den parlamentariska komedien blir då slut, och oktrojeringarna skola börja med skanbar tillämpning af artikeln 63 i författningen. Den fecdala ab-lsolutiemen skall helt och hållet demaskera sig och i främsta rummet vända sig mot de motspänstiga embetsmännen, mot pressen samt mot församlingsoch föreningsrätten. Att den ed som blifvit svuren på grundlagen härigenom brytes, afskräcker ej vårt på sofistiska förevändningar och ord-1 vrängningar outtömliga junkerparti. Det). vet nogsamt, att dessa år äro dess sista, att). dess tid löper till ända och att om det nu blir störtadt, återkommer aldrig dess välde. Derföre vill det, så mycket det kan och förmår, inkräkta på författningen. Om fäderneslandet genom den annalkande katastrofen råkar i fora, afskräcker det lika litet, . som det år 1859 afskräckte Gränne och l: lhanenrtar 3 fIstarrilta Q8 mesta då Anec