STOCEHOLM den 2 Juni, Den framställning ständerna beslutatj till regeringen rörande revision af tulltaxan är egnad att föranleda de allvarligaste betraktelser såväl med afseende å de förhållanden och omständigheter, under hvilka den kommit till stånd, som med hänsyn till den påföljd den må kunna föranleda. Den som minnes några riksdagar tillbaka erinrar sig mycket väl de lifliga strider som utkämpades inom representationen, då det ällde genomförandet af de första åtgärderna ör att göra ett slut på de absoluta förbuden och de med dem liktydiga orimligt höga skyddstullarne. Hetast var merendels fejden i borgareståndet, der fabriker och handt:verkerier hade sina representanter. Man kunde der kämpa hela dagar om en enda tullsats. Det profeterades oaflåtligt, att den åtgärd som man stod i begrepp att vidtaga skulle blifva den eller den näringens fullständiga ruin, och visst är att, om detlegat någon sanning i prohibitisternas påståenden, skulle här i landet i närvarande stund icke finnas så mycket som en vätstol, knappast en skoflickare. Och föga mindre högljudt ropade man på andra håll om jordbrukets ruin, då det ifrågasattes att borttaga tullsatserna på spanmäl och ladugårdsprodukter. Anhängarne af det friare handelssystemet vunno dock småningom terräng, och vi ha nu halt tilliälle att vinna några års erfarenhet, visserligen icke om frukterna af ett frihendelssystem, ty de flesta näringar åtnjuta ännu ett mycket högt s. k. tullskydd, men af följderna af ett system, under hvilket näringarne fått i någon mån röna inflytande af täflan med utlandets industri. Och hvad lärer oss denna erfarenhet? Svaret ligger i det faktum, att många näringsgrenar flerdubblat sin tillverkning, att andra högst betydligt ökat den och att öfver hufvud taget framstegen varit utan jemförelse större än under någon föregående period. Hvad specielt jordbruket vidkommer, befinnes det att på de sista tio åren det lemnat ett öfverskott af utförsel uppgående, om inoch utfördt mjöl reduceras fill spanmål efter vedertagna beräkningsgrunder, till icke mindre än 55,266,000 kubikfot spanmål, eller i det allra närmaste en million tunnor årligen i medeltal. Och det är efter en sådan erfarenhet som ständerna besluta en framställning till regeringen, gående ut på ingenting mindre än ett öfvergilvande af det system, under inflytande hvaraf nämnde erfarenhet blifvit vunnen. Men om det vu beklagligen är ett faktum, att tre stånd beslutat en sådan framställning och att den följaktligen måste å rikets ständers vägnar afgifvas, är saken dock alltför vigtig för att det icke väl förtjenar att tillses, under hvilka omständigheter besluten tillkommit; om dessa äro sådana att besluten verkligen kunna anses såsom något uttryck af en upplyst mening inom landet och om följaktigen här kan vara anledning eller ej för regeringen att mot denna framställning begagna sitt grundlagsenliga veto, eiler, med andra ord, att lemna den underdåniga skrifvelsen utan afseende. Från hvad håll har väl i sjelfva verket ropet kommit emot det följda systemet? Näringarnes representanter inom borgareståndet äro så långt ifrån att nu föra någon klagan öfver det system som de länge motarbetade, att de utan ringaste tvekan samtyckt till alla de föreslagna åtgärder som afsett ett fullföljande af detsamma. Och har man väl försport någon klagan från näringsidkarne utom ståndet? Vi tro deticke. Besynnerligt skulle också en sådan klagan ha tagit sig ut i bredd med de öppendagliga fakta, att tillverkningsvärdena stigit, att antalet i näringarne använda arbetare ökats, och att många näringsgrenar, under det helsosamma inflytande konkurrensen utöfvat, gått högst betydligt framåt i afseende å tillverkningarnes beskaffenhet. Näringsidkarne ha, med högst få undantag, icke kunnat undgå att inse och medgifva dessa förhållanden och de ha blott önskat fortfarande varsamhet vid systemets fuliföljande, en varsamhet som statsmakterna hittills intet ögonblick lemnat å sido och som det icke funnits ringaste anledning befara att de skulle för framtiden uraktlåta att iakttaga. Men hvem är det då som klagar, hvem är det som ropar på skydd? Jo, det är idkarne af den näring, som gått så framåt att den arbetar icke blott för eget lands behof, utan äfven för utlandets, en näring hvars alster således i afseende å priset stå i det mest direkta och omedelbara beroende af priset! på verldsmarknaden, och å hvilka det är rent af omöjligt att åstadkomma en konstgjord prisstegring genom s. k. skyddstullar, undantagandes vid de tillfällen då landet hemsökes af missväxt, då likväl lifsmedelstullarne, om sådana finnas, vanligen afskaffas. Det ärlandets jordbrukare, som nu höjt ropet på skydd. Ehuru besynnerligt, är förhållandet dock icke oförklarligt. Den stora mängden bland allmogen och bland dess representanter vid riksdagen förmår icke ännu se nog klart i sådana ämnen som dessa, för att fatta att då man begär ett skydd för den näring som idkas at det stora flertalet af folket, så begär man i sjelfva verket att folket skaill skyddas mot folket. Annu mindre fattar denna stora mängd att då landets vid jordbruket sysselsatta befolkning, d. v. s. de nio tiondedelarne af nationen, göra ett till följd af sakens egen natur vanmäktigt försök Va stad Cr IS EDDAN MERA NER SEE ATERN Amy vände sig till Stefan. Hon fixerade