Aftonbladet – 1 juni 1863, sida 3

SVE RASET KAU, 110 UU, SEUV OAVIF IG HIP eget folk, under en förvirring, som uppstått bland den kår kan kommenderade. Enligt underrättelser från Charleston och Mobile hade betydande förstärkningar blifvit afsända, för att hindra intagandet af Vicksburg och Jackson. General Grant hade dragit sig tillbaka och inväntade förstärkningar. Den kyrkliga bönhasjagten i Stockholms konsistorium. Kyrkoherden Ekdahl har till K. M:t ingifvit följande besvärsskrift: S. A. K. På sätt E. K. M:t behagade inhemta af bilagde utdrag af Stockholms stads konsistorii protokoll den sistl. April, har konsistorium, under åberopande af 19 kap. 4 och 5 SS kyrkolagen, ansett sig befogadt att förnya en gammal öfverenskommelse, att ingen, vare sig prest eller student, måtte tillstädjas uppträda i någon af hufvudstadens kyrkor, utan att dertill hafva erhållit behörigt venia af pastor primarius, som här företräder biskopens plats. Emot detta konsistorii förfogande har jag fun: nit mig föranlåten anföra besvär af den anledning: 1:0. Att studeranden Ahnfelts uppträdande såsom bibelförklarare i Adolf Fredriks kyrka söndagsoch fredagseftermiddagarne klockan 6, såsom det inhemtas af konsistorii här bifogade protokoll, gifvit anledning till den nu väckta frågan, som alltså skulle involvera ett slags embetsfel ifrån min sida, att jag nemligen tillstadt Ahnfelts uppträdande, utan dertill erhållet venia. Men ett sådant fel kan jag icke erkänna mig hafva begätt; enär de åberopade SS oförtydbart afse studerade personers uppträdande vid allmän gudstjenst, som är ottesäng, högmessa, aftonsång och i städerna predikningar tvenne gånger i veckan samt morgonoch aftonböner, hvarvid jemväl uppläses, efter vedertagen ordning, ett kapitel af den heliga skrift; hvilka gudstjenster alla äro slutade före klockan 6 på aftonen. I detta hänseende har jag noga iakttagit den korsistorii öfverenskommelse, som var träffad långt töre min tid genom att läta de hundratals frimmande prester och studerande som här under min mer än 25-åriga verksamhet uppträdt, anmäla sig till erhållande af behörigt venia hos pastor primarius. 2:0. Fårjag anmärka, att konsistorii protokoll försigtigtvis innehåller behöfligt renia istället för venia concionandi och det troligtvis af det skäl, att konsistorium ville låta ordet veniat betyda mer än det verkligen gör och få en utsträckning till allt slags vidrörande af Guds ord. Den heliga skrift innehåller de märkliga orden: Guds ord är icke bundet! och Frälsaren yttrade sjelf; då lärjungarne för honom anmäldeatt de träffat en som gjorde under i hans namn och hvilken icke följde honom såsom de, hvarföre de ock förbjödo honom det: Det skolen I icke göra; ty den Ez icke är emot oss, han är med oss. Vid konsistorii tillgörande har jag alltså intet annat att erinra, än hvad som innehålles i den gamla satsen: der man bevisar för mycket, bevisar man intet. 3:o. Nödgas jag fästa E. K. M:t uppmärksamhet derpå, att det icke är kyrkolagen; utan konventikelplakatet af den 12 Januari 1726 och den 26 Oktober 1858, som här kan komma ifråga att tillämpas. I grundlagen har svenska folket sig förbehållen församlings-rätt för behandling af politiska och ekonomiska frågor och i det HS åberopade konventikelplakatet har det en lika rätt i kyrkliga angelägenheter. Jag har här icke tillåtit mig våga annatän hvad hundratals af mina jemlikar, kyrkoherdarne i städer och på landet, tillåtit sig förut, att nemligen upplåta kyrkan för en konventikel, hvars enda föremål vårit förklarandet af Guds ord eller vissa vigtiga ställen ur den heliga skrift. Det äruttrycligen stadgadt att konventikel icke får hållas sönoch helgedag på sådan tid, då offentlig gudstjenst hålles i kyrkan. Detta stadgande är bokstafligen efterkommet. Det är jemväl stadgadt att pastor eller andra kyrkoföreståndare skola om konventikel underrättas. Sådant har här jemväl skett. Att jag anvisat kyrkan till samlingsplats, har, då jag varit i tillfälle att bestämma deröfver, haft flera skäl för sig, såsom först att den är rymligare än enskildas rum och -boningar, der sådana konventiklar allmänligen måste hållas då tillträde till kyrkor vägras, och dernäst att både jag sjelf och alla andra af kyrkans tjenare, son vilja och gitta, äro cförhindrade att på ett sådant ställe som kyrkan infinna sig och vaka deröfver att läran förkunnas i sin bibliska renhet, och slut: ligen motverkas genom ett så beskåftadt upplåtande tendensen till kyrklig schism, eller hvad man kallar affall ifrån den bestående kyrkan, enär sådana 1 allmänhet icke ske utan temligen giltiga skäl, som alla äro grundade i intolerans, eller hvad man kallar benögenhet till förföljelse mot dem, som anses hysa mer eller mindre divergerande meningar. Läsarnes divergensen, som här äro i fråga, bestå dock icke i något annat än ett bemödande att varmare uppfatta och i lefvernet allvarligare tillämpa Guds ord än som kyrkans egna tjenare göra. Liäsarnes verksamhet är alltså icke att anse såsom ett splittringsutan ettsammanhållningselement inom vår kyrkan ehuru deras varmbhjertade uppfattning af läran kan för kött och biod hos de festa af rikets presterskap kännas som en nog bitter kritik öfver deras ljurmhet; men denna bitterhet måste vi tåla, då vi besinha att det är den bittra medicinen som i allmänhet utöfvar den mest välgörande verkan på en förslappad organism, öch i detta hänseende har läseriet verkat. obeskrifligt mycket god:, som man likväl icke vill eckänna, inom kyrkan. Genom mitt sätt att gå fördragsamt tillväga mot prester och icke prester, som haff en bestämd lutning till läseriet, har det lyckats mig att verka derhän, att här i hufvudstadeti icke skett några andra anmälningar till utträdatde ur statskyrkan än några högst få för öfvergånvg till katolicismen. Och detta är ett förh de, som konsistorinm snarare borde hålla mig räkning för än söka genom hvarjehanda lagvrängningar och vexationer att falla mig besvärligt Jag åberopade vid diskussionen i förevarande ämne förgäfves att de andra pa storerna under de sista trettio åren upplåtit sina kyrkor för konserter både af andlig och veridslig beskaffenhet, utan att deröfver gjorts någon slags anmärkning, och att det alltså afsagt sig rätten att kasta sig öfver mig, som synbarligen visat mig angelägen att upplåta kyrkan för mera kyrkliga ändamål än de. S På grund af hvad jag nu haft nåden andraga hoppas jag, helst det nu öfverklagade förhållandet utgör för hela landet en principfråga, som, noga räknadr, torde tillkomma justitiekanslersembetet att beifra, E. K M:t täcktes i nåder förklara, att konsistorii åtgärd vid det nu öfverklagade tillfället varit obehöflig och obefo. I gad, helst ingen af dess ledamöter kunnat eller velat tillvita studeranden Oscar Ahnfelt någon felaktighet hvarken i hans lefverne eller hans lära, utan måst, fast stillatigande, instämma med mig och tusentals andra, som värit hans åhörare vid de nio särskilda tillfällen han här uppträdf, erkänna att han i ren luthersk anda och till allmän uppbyggelse på ett genialiskt sätt förklarat det eviga ordet — en lekmannaverksamhet. som kvrkan snarare borde olädias än