Aftonbladet – 1 juni 1863, sida 3

— Man läser i Göteborgs-Postens Veckokrönika: Att våra svenska gästgifvaregårdar i allmänhet stå ett par hundra är efter vår tid är nogsamt kändt, och annorlunda kan det knappast blifva så länge skjutsskyldigheten hänger qvar vid jorden. Man bjudes på ett smutsigt, all trefnad och beqvämlighet saknande kyfte, för att der förnöta de timmar, som åtgå för att från ofta en mils afstånd anskaffa hästar. Furst Czartoryski har i det!a fall mindre angenäma minnen från Sverge. Vid sin afresa från Kristiania ville han nödvändigt taga landvägen hit till Göteborg, hufvudsakligast för att i Frederikshald få dröja en stund vid Carl XII:s minnessten. För att dock resa mera snabbt, afsände fursten 12 timmar innan han sjelf anträdde resan, ett förbud från Kristiania, hvilket skulle beställa hästar för honom. Inom norska området gick allt bra och raskt undan, förbudet hade der godt försprång, men detta hopknappades allt mer och mer i den mån man kom in på svenska området och slutligen hann fursten upp sitt förbud å Qviströms gästgifvaregård. Nu hette det att fara sakta i backarne. Timtals fick han vänta på hästar, det bådades först när han kom (den amla foda skjutskafveln tycks numera vara ortlagd) och den olycksaliga reserven skulle på långa distanser uppsökas, äfven om gästgifvaren hade sina egna hästar på stallet. Hade han dessutom ej varit så försigtig att i Kristiania förse sig med en god matsäck, så hade väl obehaget blifvit ännu större. Andtligen lyckades han framkomma till Göteborg, men ett dygn sednare än han beräknat och sedan Lorenzbergsfesten redan var förbi. Minnet af detta antediluvianska fortskaffningssystem torde ej sä lätt svika honom.