Aftonbladet – 29 maj 1863, sida 3

Må egennyttans fega trälar, Vid krigsbasunens gälla ljud, Med arma, sammankrympta själar Knäböja inför vinstens gud: — I hjertats rika Jnssakista, a Fast hoppet mången gång bedrog, Der eger iu hvar tyrk. den sista, Din räddning är ju ränta nog! O! mången yngling ville draga Bort till ditt land på gångar god, Att offra för din sköna saga En purpur dyr: sitt hjerteblod, Och våga med de blanka stålen En herrlig dust på Weichselns strand Och skapa så på nytt ett Polen Och gifva frihet åt ditt land! En frikår skola dock vi skapa Allstäds af andens starka makt; Den döende polackenst drapa I nord skall ljuda, trakt från trakt. Ett heligt dop din Norna reder Europa till — ty hon är vår! De kunna krossas dina leder, Men aldrig friheten förgår ! Ej i Siberiens lumpna schakter Kan bindas andens fria ström, Ej bilan krossa ljusets makter, Fast så är Czarens galna dröm. Så länge sol på fästet brinner, Den gjuter glöd i hjeltars barm: En gång väl frie mannen hinner Sjeljherrskurn, med sin starka arm! Samuel Odmann. Rektor Widell föreslog en skål för Finland, för hvilken litteratören Wetterhoff tackade, hvarjemte han uppläste följande poem: Framtiden hörer de unge till, Helig brinne ungdomens låga. Gud är med i den strid der hon vill Friheten vinna, lifvet våga. Hvad. den grånade statskonst bröt, Då hon folkens Gud förhåhat, --; Länder röfvat och frihet råna Hvem försonar det blod som flöt? Vi! vi unge! Det är vårt kall Frie i frid att sammanföra Jordens folk. Vid våldets fall Kärlekens makt vill under göra. Se hur det unga Ryssland här Räcker hand åt det unga Polen. Härjaren flyr på den löddriga fålen, Frälsningens timme är oss när. Ån i Polen en ungdom fanns Fast i sin tro på fosterlandet. ängt flätades törnets krans, åfängt snärjdes blodiga bandet. Tsaren visste hvar hjertat slog; Ungdomens död skulle allt förkrossa. Men hon reste sig att lörlossa Fäderneslandet — hon svärdet drog. Verlden i undran sett ert mod, Så må vi unge vår tro besegla, Då det gäller att stå i blod — Landet, som tusende sjöar spegla, Suomi, samma boja bär, Samma tro skall det ock förlossa. Ja vi vilja den bojan krossa, Låt oss sluta förbundet här. Tron allena försätter berg, Och vi tro på vår framtids stjerna, Ungdomens tro är tidens märg, Andens friskhet och lifvets kärna. Murket är hvad emot oss står, Och hvad murket är skall ramla. Blodiga skuggor flyktande famla Och den gryende dag är vår. Flera andra skålar föreslogos sedermera, och först kl. efter I slutade denna fest, der len varmaste stämning för frihetens och naionaliteternas sak varit rådande.