Aftonbladet – 29 maj 1863, sida 2

Festen för Mikael Bakunin. I följd af inbjudning att för Mikael Bakunin dels uttrycka svenska mäns aktning för hans sträfvanden för sitt fädernesiands nationella utveckling, dels ådagalägga huru helig de hålla asylrätten, som redan fordom varit rådande i Sverge, hade i går omkring 200 personer samlats till en middag å hotell Fenix, hvartill den ryktbare främlingen var inbjuden som gäst. Jemte honom voro inbjudna dr Alexander Herzen junior (en nyss från London hitkommen son af ?Kolokols? ryktbare utgifvare) och polacken M. Felix, hvilken såsom sekreterare åtföljt polska expeditionens civile chef hr Demontowiez och gjort sig här bekant genom sin kurirresa till Warschau och tillbaka. Bland deltagarne i denna middag såg man bondeståndets talman och många af detta stånds ledamöter. Borgareståndet var jemväl talrikt representeradt. För öfrigt bestod samlingen af embetsoch tjenstemän, prester, militärer, handlande, iabrikanter, artister, litteratörer m. fl. Middagen serverades i stora festivitetssalen vid trenne bord, löpande i bredd utefter salens längd, och vid ett i öfversta ändan tvärsöfver rummet placeradt bord, der hr Bakunin innehade hedersplatsen, med hr L. Hjerta till höger och hr Blanche till venster om sig. Dernäst sutto hrr Herzen och Felix, omgifna af ledamöter utaf polska komitn. Från läktaren utfördes musik af en orkester. Vid bordet föreslogos tre skålar. Den första var en skål för konungen. Bondeståndets talman Nils Larsson i Tullus föreslog den, och den tömdes under lefverop samt beledsagades med afsjungande af folksången, Den andra skålen var för hr Bakunia. Den föreslogs af hr Aug. Blanche 4 följande ordalag : Ingen af oss anade väl för några månader se dan, att svenska män så snart skulle anordna en fest och utbringa en skål för rysk man, eller något med Ryssland beslägtadt. Namnet Ryssland klingar obehagligt för våra öron, icke blott för de förluster det beredt oss sjeliva, utan, och isynnerhet, för allt det onda det tillskyndat hela den nya europeiska kulturen, ty folk efter folk har det ryckt ur civilisationens famn och fastkedjat vid sig. Också tänka vi oss Ryssland såsom en enda ofantlig fästning med Svarta hafvet och Östersjön till löpgrafvar och med 60 millioner lifstidsfångar inom sina murar. Den är hemsk denna seklers natt som omtöcknar ungefär hälften af vår verldsdel, detta djupa mörker, hvaruti så många millioner famla, alla bärande menniskans anletsdrag, men saknande ust det som utgör menniskan, nemligen tankens ljus och känslans värma, ty allt måste slockna, förfrysa der, Och hvarföre allt detta? Hvarföre så mycket våld å ena sidan, så mycket förtryck och lidande å den andra? Hvartöre, om ej för att uppställa en statsidå af jern, ett Molokssystem som rullar fram, krossande under sina hjul hela generationer! Är det då någon njutning att köra en så förskräcklig triumfvagn? Ligger det då en sådan tiusningskraft i sjelfva makten, att det är tripmfatorn likgiligt antingen hon sveper om sig bildningens himmelsblå mantel med alla dess stjernor och rosar, eller barbariets korpsvarta som dryper af tårar och blod? Likgiltigt är det dock ej för alltings herrsk: re, ty genom händelsernas gång se vi, att om mörkret haft sina furstar, så har ljuset haft sina apostlar, och om striden räckt länge, varat genom mansåldrar, så var det väl för aw lära oss hvad det goda är värdt och sättet att bevara detsamma. Hade föll liksom individerna, endast haft lyckan till lärarinna, hvem vet hur det då gått med flertalet af de dygder som nu pryda jorden! så bidrager det onda till det goda, omedvetet och mot sin vilja, men bidrager ändå. Det är, mina herrar, kring en sadan ljusets och frihetens apostel vii dag äro törsamlade. Den ädle, hugstore ryske patriot. som i dag är vår första gäst, har invigt sitt lif åt sitt lands pånyttfödelse. För den har han lefvat och mer än dödt, ty han har lid. Han har burit martyrens törnekrans, och om ödet sparat hans lif, så är det kauske, hvem vet, för att snart nog sätta segrens krona på det verk, hvartill han så kraftigt bidragit. Tillhörande en af Rysslands äldsta och mest ansedda ätter, egnade han sig tidigt åt militäryrket. Men snart blef det honom svårt att lyda ordres; det blef honom omöjligt, så artillerilöjtnant han var, att aflyra kanonerna mot oskyldiga folk, som kämpade för hus och hem, religion och oberoende. Han öfvergaf sitt fädernesland för att i vesterlandet samla krafter till dess räddning. Pennan och ordet voro nu hans sapen, och vi ha nyligen sett några proflhitar på detta skarpa stål, hvars spets redan trängt in i Ryssland. Han är en af dem hvilka tändt den gryning som ändtligen gått upp i Ryssland och ti4 hvilken hvarje tänkande ryss ser upp med hop; på middagssolen. Äfven Nikolaus säg denr,a grying; men honom gjorde den ondt i ögrmen, och riktade ett af de första huggen mot Bakunin, väl vetande hvar han hade den starkaste. Bakenins egendom konfiskeras och högsta pri t sättes på hans hufvud. Så händer det ändå ibland att ätven de största despoter finna något annat prisvärd än sig sjelfva. Ieke desto mindre närmar sig Bakunin sitt land, men indrages mot sin vilja i de stora :olkrörelserna inopy, Tyskland, der hans namn och energi redan länge varit kända. Han deltager i striden, delar de besegrades öde, utlemnas af Sachsen till Osterrike och af Österrike till Ryssland. Så genomgår han sitt 10-åriga martyrskap i dessa länders fängelsehålor, den rnaesta tiden deraf astläst i jern vid grundmuren till dessa hiskliga källarhvalf. Ändtligen senådas han med — Siberien, det nordligaate Siberien, för lifstiden det rstås. Det bostås icke mindre i Ryssland, men ke heller mer. Efter tre års vistande der, flyr