Aftonbladet – 27 maj 1863, sida 3

fordringar hafva -visserligen högt påkallat denna pensionsförhöjning, men vid fördelningen af de anslag som rikets ständer härtill beviljat, har hitintills uteslutits eller förglömts de förenämda år afskedade åldriga pensionärer, som under trägnare tjenstgöring med vida mindre löner, men större afgiftsafdrag å dessa, offrat sina bästa år och krafter i statens tjenst. Kan en sådan fördelning vara rättvis och öfverensstämmande med ständernas afsigt, då de beviljade anslag till pensionsförhöjning, i anseende till de stegrade lefnadskostnader som ju alla få vidkännas? Eller finnes väl något rimligt skäl att en ildre bräcklig man med familj skall hafva minlre för lifvets uppehälle än en yngre i en kraftfullare ålder, då de dyraretidsförhållandena gälla ika för båda? För erhållandet af de högre pensionerna är visserligen fästadt det vilkor: att ikrigstid vara lisponibel intill fyllda 60 år, men detta har hittills icke kommit i fråga och torde äfven i framtiden föga blifva ifrågasatt; ty under kri behöfvas män i deras kraftfulla år — ej utlefvade gubbar. Kategorien är således fullkomigt lika för alla nu lefvande pensionerade f. d. militärer hvilka uppnått 60 år, antingen de tagit afsked före eller efter 1858, och orättvisan af den betydliga pensionsskilnaden så mycket mer påfallande. Nuvarande statsutskotts utgiftsafdelning har tillstyrkt det af regeringen äskade anslag till armens pensionering under nästa statsreglingsperiod. Man vågar hysa förhoppning att rikets nu församlade ständer måtte behjerta dessa grånade åldriga f. d. militärers ställning, hvilka hittills varit bortglömda och på ålderdomen lemnade att hopplöst strida mot nöden och bekymren för eget och sina familjers lifsuppehälle, samt att vid beviljandet af det äskade anslaset den åsigt måtte uttryckas: att äfven de pensionstagare, hvilka erhållit afsked före år 1858 och nu uppnått 60 års ålder, måtte komma åtnjutande af enahanda pensionsbelopp som le hvilka blifvit afskedade efter meranämnde år.