Aftonbladet – 27 maj 1863, sida 2

erg för en köpesumma at oJv,vuv rar Tmt. Konstexpositionen i Paris 1863. (Från Aftonbladets korrespondent.) II. innehåll: De elyseiska fälten. — Industripalatset, — Skulptargården och målningsgalieriet. — Något om olika skolor. — De acroix. — Ingres. — Coutare. — Rosa Bonheur. — Meissonier m. fl. — Hederssalongen och dess taflor. — Bataljmåtare: Yvon; Pils; Bellaug ; Converchel; Dumarery; Veron; Philippateaux Cbarpentier; Jumel de Noireterre; Protais. Det är i industripalatset på de elyseiska fälten som konstexpositionen eger rum. Man kan således med skäl säga, att konstens tempel här blifvit rest i en lund af lagerträdt och man gör ej ett besök i detsamma utan att på vägen dit kasta en blick omkring sg. Redan i och för sig sjelf skänker en promenad genom chzmps elysges en angenäm förströelse. Väl är det sannt, att dess träd lefva ett något tvinande lif och äro långtifrån att fägna ögat med denna yppiga rikedom på löfverk som t. ex. vår jurgård har att erbjuda. De:moln af dam, hvilka här liksom på boulevarderna, stundligen af tusentals ekipager uppdrifvas, och om afimnarne de otaliga gaslägorna hindra dem att i fulla drag andas en frisk luft; men konsten och en sorgfällig vård omhulda dem flitigt och uppbjuda alla medel för att hålla dem vid lif. Gräsmattornas grönska, för ögonblicket i sin vårligaste fulihet, uppfriskas af fontänernas sprudlar och de vattenstrålar, som man genom i alla riktningar förda slangar låter spela öfver dem. Här och der ligga inbäddade mellan träden och omgilna af brokiga och doftande blomsterparterrer de täckaste paviljonger och kafter. Man är på en gång i det gröna och midt i verldsstaden; dessvärre dock det sednsare alltför mycket. Det från 1855 års verldsexposition bekanta industripalatset är alltför kändt att särskildt behöfva beskrifvas. Onekligen är det en ståtlig byggnad, och om å ena sidan det saknar detta luftiga och feartade, som utmärker engelska krystallpalatset i Sydenham, saknar det också å andra sidan denna likhet med en ladugård eller ett kolossalt magasin som gaf det sista expositionspalatset i London ett så fult utseende. Detprydliga är här förenadt med det solida, såsom man i allmänhet kan vänta af arbeten som utföras för franska statens räkning. Det är nemligen af staten och ej, såsom i England, af enskilda personer, som dylika saker här utföras. En naturlig följd af detta förbållande har äfven varit den, att då t. ex. vid sista utställningen i London det enskilda vinstbegäret på allt sätt sökte göra sig gällande och framkallade hos alla främlingar en stark ovilja, framstod deremot Paris vid sin verldsexposition med en generositet; som hos exponenterna qvarleninade en angenäm hågkomst. Det var helt naturligt att city-köpmännen och engelska börsaristokratien skulle handla efter helt andra principer än franska folket med Napoleon i spetsen. De förra kunde och kanske till och med ansågo sig böra belöna endast med brons; men kejserliga franska regeringen kunde omöjligt siå sina belöningsmedaljer med någon sämre metall än guld. I och för sig sig sjelft må detta synas af mindre betydenhet, men det är dock karakteristiskt och betecknande: Efter inträdet i expositionspalatset har man alt välja emellan att först begifva sig in i midtelgården, som upptager pelatset till hela dess höjd och nära nog äfven till hela dess längd, och hvarest man i en behaglig svalka kan promenera omkring på de sandade gångarne, på båda sidor om hvilka skulpturarbetena äro uppställda; — eller också att direkte begifva sig stora trappen uppför till målningsgaileriet. Vi föredraga det sednare. De långsvansiga kjolarne äro nemligen åter på modet, och deras långa släp röra upp moln af dam i de mera. instängda och qvafva målningssalarne. Detta är en olägenhet som ej fullt uppväges af det eljest så intressanta och mystiska prasslandet af de vackra engelskornas och fransyskornas klädningar. Det är derföre godt alt efter några timmars rök och dam i målningsgalleriet kunna retirera till skulpturgården, der slå sig makligt ned på en bänk och med cigarren i mun lyssnande till sorlet från fontänerna och, omgilven af de vackra marmorstatyerna, drömma sig tillbaka till Hellas, ifall man älskar det klassiska; eller, om man är mera romantisk i hågen, drömma om någon af de vackra engelska ladies, som man nyss såg deruppe i galleriet. Alltså, vi stiga uppför den breda och elemanta nanAaAlarn rnmh hanna no må anse inna