ad han än kunde blifva bild likväl följa bo kände att, huru be af andra, skulle Gur nom gerom hela lifvet. cVill du ej taga min arm? yltrade han i förändrad ton. Jag skulle önska att du följde mig ner till paviljongen. Det är flera veckor sedan vi samtalade enskildt, och I:kväl hade emellan dig och mig långt för detta en förklaring bort ega rum. En förklaring, sade Gurli och såg på honom utan at taga den erbjudna armen; och hvaröfs t tillade hon. ?Gurli!4 utropade Allon h . bär verkligen felet ensamt mitt att förhåliendet är sädant det är oss emellan.4 Den sårade sjelikänslan inom Gurli hade velat svara ja; men helt plötsligt ty hon sig åter höra rösten vid modrens som, på hennes ångestfulla fråga a 3 hon skulle lära uadergifvenhet, tillropade henne: af Christus! Stoltbetena tvingades vid dessa minnen till tystnad. Hon tog Alloas arm och följde honom till paviljongen. Under det de tillryggalade den korta väoen sökte Gurli att iå makt öfver all den bitterhet smärtan gqvarlemnat i heones hjer; hon sökte alt med sitt förstånd och sin ättre känsla beherrska sitt styfsinta lynne, sin ekufliga åtrå att med köld tillbakavisa hvarje förklaring. Hon ville vara mera försonlig och öfverseende än hon hittills varit. Det var en kort och häftig kamp i den unga qvinnans inre, och segern var ännu alldeles oafejord, då Gurli stannade i den lilia salongen och Allon gjorde en hastig rond i de öfriga rummen för ett förvissa sig om att ingen fanns der. Då han återvände in i salongen, satt Gurli ilibakalutad i en soffa, med nacken hvilande emot karmen och ansigtet vändt uppåt. De unaer hela promenaden iskalla drasen voro nu allt utom lugna. Gurlis utseende vittnade om att hon var upprörd. Hade hon hört till antalet af dessa qvinnor, som vid alla tillfällen hafva tårar till hands,