Stugan var nu tom. Rättaren hade emugit sig bort med de ardra för att rapportera för inspektoren hved som händt. Siefan vände sig till Allon och Gurli, bedjande dem lemna honom allena med Mattes. Denne närmade sig likväl Gurli för ett säga henne några vrd; men Stefan hindrade honom. Om ett par timmar får du gå upp till herrgården och tala vid hennes nåd; pu är ej passande tillfälle, först skall du och jag talas vid. Gurli lemnade sugan. Hon ville icke inför Mattes göra Allon nägra frågor och hon kunde icke säga denne något ull tröst för de uståndna oförrätterna, förr än hon ö:vertygat sig huruvida Allon verkligen guvit befallning angående Mattes. Allon töljde henne. Hon kände sig äfven belåten med att slippa ucdan ull förklaring i Malt:s närvaro. Te gi: go läng: iigande vid hvaraodras sida. Ailon visste med sig sjelt att han altonen förut förgått sig mot Gurli och detta medvetande alstrade visserligen en inre retlighet, men även en önskan att Gurli nu i sin tur skulle göra sig skyldig till samma förseelse mot honom. När Gurli fortfor att tiga, började Allon med sin köpp alslå de nedhängande löfven på träden vid sidan ef vägen och sedan han roat sig dermed en stund yttrade han, oför mögen att längre iakUaga tystnad: eKan jag få lof att veta hvarför jag trätfade dig midt i bondhopen der nere i fiskarkojan? Om dig, kära Gurli, kan man med skäl säga att du är öfver alk der du icke bör vara; men saknas alitid der du borde fionas. Möjligt att du i allmänhet bar rätt, jag är ej fallen för motsägelser, svarade Gurli; men dennasgången var verkligen min plats hos den stackars anfaline som jeg räkrar till mina underhafvande: tEn af dnr underkafvönde. Du älekar