Aftonbladet – 23 maj 1863, sida 2

henne sett endast en högmodig och ovänlig varelse, som aldrig talade till någon; och såsom godsegarinna hade de ej blilvit varse något enda dragv af verkligt deltagande för folkets väl. Hon hade verit fruktad af alla, älskad af ingen. Gurli glömde allt detta och äfven att Grönlund under det sista året gjort allt hvad han förmått för att framställa henne i en så oförielaktig dager att allmogen borde få en genomgående ovilja för henne. Nu skulle devna erhålla ett önskadt tillfälle att bryts ut. En hvar vet att allmogen, då den blir uppretad mot en person, isyunerhet om denne tillhör den så kallade herremannoaklassen, ärlika besinningslös som den eljest är långmodig. Ovisst är hvad resultatet blifvit, om Gurli verkligen kommit att uttala de ord som sväfvade på hennes läppar: men de hejdades af Al:on, som åtföljd at Stefan steg in midt ibland bondhopen, Allon säg förgrymmad ut och var eldröd i ansigtet. Han hade hört böndernas hotelser till Gurli och faun det i högsta grad oförskämdt af dessa menniskor att väga tala så till kongl. sekreteraren von Strals fru. Han erfor en oemotståndlig lust att med sitt span ska rör klappa om dem, och med detsamma gifva luft åt den vrede som sjöd inom honom i-anledning af ett samtal han och Stefan haft på vägen ner till fiskarkojan och hvilket vändt sig kring Grönlund. Btefan hade sagt Allon att han måste uppträda emot prestea och icke, såsom hittills, göra gemensam sak med den skenheliga skrymtsren. Anledningen till Siefans ord var Mattes. Af Lisa hade Stefan hört talas om att fiskaen skulle köras från stugan och derför upp ökt Alion och förmått honom följa sig dit. När bönderna fingo se Allon och häradsingen tystnade murnlet tvärt och de biote sina hulvuden. Allon gick fram midt ibland dem, svängande sin käpp kring fienden med höftighet. (Forts.)