Aftonbladet – 21 maj 1863, sida 2

Amy Teverino hade samma afton förkla. rat för modren att de måste resa den föl. jande dagen. Då madame Teverino icke ville gå in derpå, hade Amy med häftighet utropat: tJag har lofvat Brun att resa. Han har fordrat det, och om mamma ej vill följa mig så far jag härifrån allena.4 Ja så, han har fordrat dett, sade madame Teverino, och du lyder honom såsom slafven sin herre. Ja, hans ord äro en lag för mig. Vid honom är jag fästad med tacksamhet, beundran och — kärlek. Jag önskade kunna blifva en engel för att förtjena en blick af gillande från hans ögon, och nu, nu har ni, min mor, nära nog förvandlat mig till en demon. Jag blyges öfver mig sjelf då jag möter hans blick och jag vore frestad att förakta och afsky den som nppväckte de onda tankarne i min själ. Alltså, vi resa i morgon, jag vill det och nu — god natt. Amy gick ifrån modren och inneslöt sigi sitt sofrum. Madame Teverino satt qvar vid fönsiret. Hon såg dyster ut, blicken fästades på den dörr som skilde henne och dottren ke och hon egade vid sig sjelf: Så nära målet och ryckas derifrån. Nej, denna resa får icke ske; skulle jag än nödga3 vrida om dolken i Amys bhjertesår, dikta, ljuga, hopspinna någon historia som kan uppreta hennes svartsjuka, så måste hon stannat Madame Teverino stödde hufvudet mot handen och föll i tankar. Slutligen reste hon sig upp, hviskande: Hvad vågar jag egentligen? Ingenting; men jag kan vinna allt. Lyckas jag, skall min rikedom höja mig öfver det förflutna; misslyckas jag,.. nåväl, då är verlden stor nog för oss att icke mera behöfva återkomma till detta land. Hon skulle just släppa ned sin rullgardin och gå till hvila, då hon fick se Gurli skynda öfver gården och utför alln. Nå.