Aftonbladet – 21 maj 1863, sida 2

Stefan, som alldeles icke var sömnig, stod en stund vid sitt sängkammarfönster som låg åt gården. Han tänkte på Gurli, de ord han uppfångat af hennes och Allons samtal samtöfverlade huru eller genom hvad medel man skulle kunna göra ett slut på de misshälligbeter som allt mer och mer uppstodo emellan he-ne och Allon. Jag skall i morgon tala vid Gurli, tänkte Stefan; hon tyckes icke klart hafva uppfattat sin ställniog än mindre de medel hon bör använda för att återfå sin mans tillgifvenhet, den hon nu är nära att förlora. Jag vill och skall tala allvarligt med henne och så, att hon måste inse att jag har rätt. I detsamma Stefan fattat detta beslut fick han se en qvinnofigur ila förbi fönstret. Han igenkände Gurli, och ehuru snabbt hon skyndat förbi honom, tyckte han sig af den hastiga farten kunna sluta att hon var häftigt upprörd och i ett sådant sinnestillstånd att det icke var rådligt att hon öfverlemnades hilt och hållet åt sig sjelf. Stefan följde genast efter Gurli. Hade ej den unga qvinnan varit så upprörd, skulle ljudet af hans steg helt säkert nått hennes öron och måhända hejdat henne. Nu var Gurli liksom bedöfvad af sina känslor och flög framåt alldeles såsom hor brukede göra i yngre år då hennes sinne råkade ur jemnvigt. På kyrkogården hade Stefan blifvit vittne till de vilda utbrotten afsmärta, och då han uppfångade de ord som banade sig fram öfver hennes läppar, hade han besvarat den i fråga hon i sin förtviflan framstammat till sin mors skugga. Han hade derefter aflägsnat sig för att, på något afstånd och obemärkt af Gurli vaka öfver att hon utan något äfventyr kom hem. En god hbalftimma sedan Gurli inträdt i sina rum, tog Stefan vägen öfver gården och in till sig, utan att Gurli haft aning om att Stefan följt henne. :