drsändt.) Blementarlärarnes löner. 1 tidningen Dagligt Allehanda för den 13 Maj stod att läsa en från landsorten insänd artikel i detta ämne. Och för att bevisa otillräckligheten af de belopp, hvarmed dessa löner utgå, meddelades en på verkliga fakta stödd skildring af en skollärares ställning. Ehuru denna skildring visserligen är ganska sorglig, måste vi dock betvifla, att mången lärare finnes, som i det hela fått göra så få uppoffringar och varit så lycklig som den ifrågavarande. Vid 24 års ålder är han magister med blott 2000 riksdalers skuld, får genast anställning, amorterar sin skuld, får slutligen en liten besparing, gifter sig, är vid 36 års ålder i tredje och vid 41 års ålder redan i sista lönegraden, ehuru då visserligen i stora bekymmer och med en skuld af 7000 rdr. Se här en annan historia rörande en lirare i hufvudstaden. Och att denna hisoria, hvad de allmänna dragen beträffar, är tillämplig på de flesta, som ett tiotal af år eller derutöfver varit anställda vid hufvudstadens läroverk, taga vi Stockholms hela lärarekår till vittne. Hvad sifferuppgifterna beträffar, kunna de till sin riktighet bevisas. Den nu ifrågavarande personen har 8 år varit anställd såsom vikarie och extra lärare, innan han erhöll ordinarie anställning. Under dessa 8 år har hans inkomster i och genom skolverket varit som följer: 1:sta året .. 205 rdr 2:dra 3:dje 4:de , n Ste v 6:te oo, 7T:de 8de Såedes något öfver 5000 rdr för 8 ärs tjenstgöring i det mödosammaste af alla yrken och derutaf för de första 5 endast omkring 2000 rår. Lägg nu härtill att dessa 5 år ej tagas i beräkning för uppflyttning i högre lönegrad, utan han måste vänta ännu flera år, innan han kan komma ens till andra lönegraden. Som gift, med en liten familj, kan han ej existera i Stockholm, utan att utgifva omkring 3000 rdr årligen. såsom lefnadskostnaden nu för tiden är beskaffad, och han har deruti ej inberäknat det minsta för bokinköp, nödiga förströelser och dylikt. Med ett ord, Ran måste uppoffra omkring 2009 rdr om äret och, hur han kan, se sig om efter medel att fylla denna brist. Men hvad en tjensteman utöfver sin lön mfste utgifva för att såsom sådan kunna existera, är en skatt, som han indirekt betalar till staten. Vi fråga då på samvete, om någon klass af medborgare uti Sverge är i ordets hela bemärkelse mera betungad än skollärarnes; vi fråga, om man behöfver göra sig samvete af att något förbättra deras ställning; och vi fråga slutligen, om det är att undra, att Jiroverken alltmera öfvergifvas af dem, som genom bildning och akademiska dier äro kallade att dem upprätthålla och be