till några 100 rdr). Bland köpevilkore förekom, att Creutz skulle få uppbära hyra först från den 1 Juli 1864, med undantag tljaf två lägenheter, för hvilka hyran ej fick I tillträdas förr än den 1 Oktober nämnda är. I På hyran intill den 1 Juli 1864 framställ I des inför öfverståthållareembetet anspråk a grosshandlaren och kommissionären Philip Bergman, hvilken, enligt kontrakt med Wig. ström, den 4 Oktober 1862 arrenderat hela jegendomen utom två lägenheter för 5500 rdr, som genast qvitterats, och deremot berättigats att till den 1 Juli 1864 uthyra egendomen och deraf uppbära all afkastning, hvadan ock alla hyreskontrakter, med förenämnde två undantag, å honom transporterats. Berörda 5500 rdr hade Bergman, enligt sin uppgift, betalt på det sätt, att sedan han i Augusti 1862 med Wigström upp: gjort köp om ett hus vid Kammakaregatan och i liqvid derå lemnat 60 rdr kontant och 29837 rdr 50 öre i cigarrer, hade Wigström i slutet af September förmält att större delen af cigarrerna voro oförsålda, si att han icke förmått till egendomens egare erlägga aftalad köpeskilling, samt hemställt om icke Bergman för omförmälda cigarrer och en Bergmans äldre fordran för cigarrer å 1080 rår samt ytterligare cigarrer till värde af 1582 rår 50 öre eller tillhopa 5500 rdr ville taga liqvid genom nyssnämnda hyreskontrakt , hvarpå Bergman ingått, och hvarigenom Bergman fått rätt att uppbära hyrorna af egendomen, utgörande för år 4100 rdr eller för den öfverenskomna tiden 6150. rdr, hvilket Bergman med afseende å ersättning för ränta och besväret med hyrornas uppbärande, ansågs icke vara för mycket. Bergman bestred således handlanden Bendix påstående. Detta oaktadt beslöt öfverståthållareembetet den 23 Januari i år att samtiiga hyrorna skulle af hyresgästerna, i den mån de förföllo, insättas i banken, och skulle yttrande framdeles meddelas, hvilken egde att lyfta de deponerade hyrorna, sedan afgjort blifvit hvem hyrorna rätteligen tillkomma borde. Detta utslag har Bergman öfverklagat, och således står ännu ij vida fältet om och när Bendix kan utfå sin fordran. 3 Vi återkomma nu till förenämnda förän: dring i förordningen om stämpladt papper. Före 1860 års förordning var stadgadt att varder köpe-, byteseller gåfvobref, förr än uppbud skett, å annor man öfverlåtet eller transporteradt, belägges handlingen med ny karta för hvarje transport eller öfverlåtelse. Nu gäller deremot att derest transport eller öfverlåtelse eger rum inom den för lagfart föreskrilna tid, räknad från första köpet, samt öfverlåtelsehandlingen för uppbuds erhållande inom samma tid hos domstolen företes, förnyad beläggni.g icke ifrågakom mer. Då fast egendom väl icke är ämnad att gå i köp såsom bandelsvaror, utan antagas bör att den som köper sådan egendom har för afsigt att behålla och bruka den, och då, i det fall detta antagande icke håller streck, utan egendomen köpts på spekulation om vinst genom återförsäljning och på ji sådan grund inom kortare tid går genom l: flera händer, en hvar köpare bör kunna tåla vid å sin vinst eå stort afdrag som mot-! varar stämpelbeloppet, synes genom återsång till det förut gällande stadgandet kunna erhållas åtminstone någon hållhake på egenlomsmånglarne, enär enhvar, som köper fastighet, dädanefter lär se sig för, att hans ångesmäns äåtkomsthandlingar äro behörien karterade och att säledes icke han sjelf vid lagfart får vidkännas stämpelskostnalen för flera töregående köpslut. Med afseende å vigten af lagfart, eller len ätgärd, hvarigenom offentligen tillkän agifves hvilken hör såsom egare af fastiget anses och till hvilken således staten för ippbörd och onera samt den enskilde för akrätter af alla slag har att hålla sig, torde lock ofvan föreslagna förändring icke vara 108, utan jemväl böra genom Jag stadgas iss kort tid, inom hvilken, cehrad aftal emelan kontrahenter träffade bifvit, vid anvarspåföljd lagfart sökas bör å afhandiing, varigenom fast egendom ombytt egare, och tt endast den, för hvars räkning lagfart å ast egendom egt rum, bör såsom egare anes och eger att för egendomen tala och vara. Otvifvelaktigt skulle derigenom åtninstone någon gräns sättas för det nu så ätta åtagandet att, der sådant till men för nåras rätt erfordras, uppträda såsom egen Jomsegare. —AAA Rättecvcånge. arch Valaencsalan mA je NT JO FF fr se Vv FD Fa rr rt RM