är öfvervunnetX, sade han i artig ton, oci att ni nu mår fullkomligt väl? tja, faansieurt, svarade hon, utan at lyfta upp ögontn. Det gläder mig, återtog Stefan; mer det bör lära er att icke trotsa en klok lä kares föreskrift, hvilken förbjudit er. at sjunga. Hvilken obstönksamhet att glömme hans råd. : AÄr signoran förbjuden att sjunga?4 in föll kammarjunkar E—, en ef Allons vän ner, som ansett sig böra antaga utseendet a! häftigt förälskad 1 den utländska sångerskan. Frågan ställdes direkte till Amy. Stefan betraktade henppe liksom han varit lika intresserad af svaret som kammarjunkaren. Jag har verkligen blifvit förbjuden at! sjunga på någon tid4, sade Amy efter ett ögonblicks tvekan. COch ni har ingå gjort det. Ack, min Gud, hvilken ödförsigtighet, utbrast kammarjunkaren och föll i extas af pur förskräckelse öfver Amys illamående, den fara som kanske potade henass heisa, jöst, lif ete, Stefai var syöbarligdn rbad af den unge mannnens deklamation, och det i lika hög grad som den tycktes jga 4m7. Slntligen afbröt hon helt tvärt: 4Monsieur, jag försäkrar er alt jag icke mera exell siunga under der tid jag är förbjuden. ij Åmy reste sig upp från sin plats. Stefan följde hennes exempel. tSignora, ni behöfver andas litet frisk luft, sade kan. Skulle pi ejimittsällskap vilja betrakta förändringen på terrassen? Behagar ni taga min arm. Tigande tog Amy den. Hon iycktes frysa och drog igen mantiljen om sig. En lätt darrniog gick igenom hennes lemmar. De stodo nu på terrassen. Stefen släppte Amys arm, kastade en blick omkring sig och yttrade: Ni ville således hafva mig till er ovän?t Amy satte sig med en rörelse af trötthet, iksom hon jeke förmått stå upprätt.