som nu utöfvat inflytande på besluten, taga i öfvervägande hvad som bäst öfverensstämmer med landets sanna fördel i denna maktpåliggande fråga. Men oberoende af hvad lugn besinning och partifri pröfning ur pyss antydda synpunkter bjuda, förefinnas äfven andra skäl för att låta det för denna gång stanna vid linien Stockholm— Upsala. Genom det ömsesidiga understöd, som vid denna riksdag alla olika jernvägsintressens förfäktare lemnat hvarandra, har det inträffat, att ständerna redan beviljat statsbidrag för jernvägsanläggningar under de närmaste tre åren till vida större beiopp än regeringen ansett sig kunna ifrågasätta, och vida utöfver hvad man allt hitintills ansett förenligt med tillbörligt afseende på såväl landets finansiella resurser som framförallt på tillgången å arbetskrafter utan åstadkommande af alltför kännbar konkurrens med jordbruk och näringar. Detta har dock nu skett, och det återstår blott att hoppas, att besluten må kunna befordras till verkställighet med så liten olägenhet för landet som möjligt. De hafva också, de nu i af. seende å stambanorna fattade besluten, den förtjensten, att genom dem öfver allt någonting helt åstadkommes. Så med anslaget till södra stambanan, så med anslaget till linien Katrioeholm—Norrköping, så med banan Porla—Kristinehamn, och slutligen så äfven med Upsalabanan. Om något öfverdåd i anslagens beviljande gjort sig gällande, kan det dock åtminstone ur den synpunkten i viss mån försvaras, att man ingenstädes velat lemna halfgjordt arbete. Men då man för detta ändamäl redan beslutat hittills oerhörda ansträngningar, kan det då vara skäl att än ytterligare bevilja öfver en million, genom hvilken alldeles icke något annat resultat för det närvarande hvarken afses eller kan ernås, än det, att man genom användandet af denna million skall ha bundit händerna på kommande ständer iafseende å norra stambanans sträckning ? Ett blinåt partinit och en konsiderationslös egennytta kunna visserligen utan betänkande ifra för sådana åtgärder, men den oväldigt och lugnt pröfvande fosterlandsvännen torde, synes det oss, knappast vilja dertill medverka. Hvar och en som anser sin sak god behöfver icke frukta att den skall förlora terräng genom att blifva ytterligare pröfvad och begrundad, och det förefaller oss såsom skulle de, hvilka ifra för att man nu skall, utan något nödtvång och utan ringaste gagn för det allmänna, binda sig för framtiden i denna fråga, väl mycket förråda att de frukta det inflytande, som tid och besinning kunna utöfva.