lingard som framlagts för parlamentet. Hr v. Bismarck skall vara ytterst förbittrad öfver offentliggörandet och ha haft ett häftigt amtal med det engelska sändebudet härstädes. Denne döljer alldeles icke i flera nu uti Blå boken meddelade depescher, att han misstrodde hr v. Bismarcks ord och framställningar och, hvad innehållets sanning angår, meddelar dem med allt förbehåll. Hvilka vapen, den lilla, men vigtiga samlingen af dessa dokumenter gifvit oppositionen i Preussen, behöfver ej påpekas. Ingen tviflar heller på, att den engelska ministeren i den allmänna fredens intresse, såsom hvars största hinder man i London betraktar hr v. Bismarck, velat genom detta offentliggörande bidraga till den för Tyskland och hela Europa olycksbringande preussiska ministörens fall. Men om detta skall lyckas är ännu tvifvel underkastadt. Förr än en faktisk påtryckning utifrån inträffar, skall landet svårligen bli befriadt från det i Preussen nu rådande partiet. Postscriptum. I dag afslöts i representantkammaren den allmänna diskussionen öfver militärfrågan. Sessionen var mycket liflig. Krigsministern hade flera gånger förebrått majoriteten för brist på patriotism. Hr v. Sybel svarade i dag, att då ministrarne kränkt författningen, hade de ingen rättighet att tala om patriotism. Det bästa beviset på patriotism kunde de gifva genom sin afgäng. Krigsministern kallade detta ett oberättigadt tillmäle. Presidenten afbröt honom. Ministern ville bestrida presidentens rättighet att. afbryta honom. En stormig scen uppstod, hvilken slutade med att presidenten satte hatten på hufvudet och upplöste sessionen på en timme. Ministerens aktningslösa uppförande mot kammaren sättes sålunda allt mer och mer på sin spets. Man har utan tvifvel i kikaren ett snart slut el ler kanske till och med upplösning och oktrojerad vallag, men man skall troligen icke våga sig fram dermed, innan man anser faran för krig tills vidare undanröjd. Att Forchenbecks amendementer till krigslagförslaget skola antagas, är utom allt tvifvel. De gå ut på ett årligt uppbåd af 60,000 man med tvåårig tjenstetid för linieinfanteriet och treårig reservtid, hvilket ger en armå i fredstid af omkring 160 000 man. Regeringen begär en araåt i fredstid af 210,000 man med faktiskt upphäfvande af landtvärnet. —