Der komms våra öfriga gäster... Hvad tycker herrskapet om förändringen här på terragsen, som min man och jag låtit göra? Har ej platsen vunnit derpä? Märken I huru glad och vacker hela nedra våningen blifvit? Hvilken skada att hafva fällt de vackra träden, utropade Mathilda Brun och några af de äldre. Ungdomen teg och tänkte att hela Birgersborg förlorat betydligt härpå. Några af ungherraroe, hvilka alltid voro af samma tanka som Gurli, försäkrade att men ej kunnat falia på en lyckligare ide. Löjtnant D— sade intet; men såg med en nästan föraktlig blick på Allon, som icke märkte den. Han hade för ögonblicket blott en tanka, den att få höra Amy sjunga. Sedan Amy förvissat sig om att häradshöfdiog Brun ännu ej var kommen, gick hon till pianot. Efter några preludier ljöd hennes röst. Det var en stämma som på det mest underbära sätt anslog, Så måste fallets ande sjunga, då han frestar dödliga att glömma Gud eeh det rätta. Pianot hade sin plats midt för dörren, som förde ut till salen. Amy satt med ryggen vänd mot väggen och hade således ofvanvämnde dörr midt för sig, Hon hade sjungit hälften af den aria hon börjat, då hon lyfte ögonen från noterna och blickade rakt fram. De öppna läpparne, öfver hvilka tonerna sväfvade, slöto sig hastigt, den af glöd purprade kioden bleknade och de öfver tangenterna ilande fingrarne stannade. I dörren, med ögonen riktade på henne, stod Stefan. Han såg ut som rättvisans engel med det bart huggande svärdet. Amy reste sig häftigt från instrumentet, strök med handen öfver pannan och stammade något om illamående. Maa skyndade fram. Allon kastade en