DE WILL Ill UVA äv MIA: Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespohdent.) Berlin den 11 Maj 1863. Representantkammaren har nu inågra dagar diskuterat regeringens lagförslag om miI tärtjensten — det vill säga den frågan som har framkallat den konstitutionella striden i landet och skapat den närvarande situationen. Intresset fördenna fråga är förminskadt dels genom de långa öfverläggningar som kammarens särskilda fraktioner redan hållit derom, dels derför att man på förhand vet att diskussionerna i kammaren ej kunna leda till något resultat, och isynnerhet derigenom att den utländska politiken och den polska krisen har nästan helt och hållet absorberat den allmänna uppmärksamheten. Som man utomlands lärer hysa ännu mindre intresse för våra inre tvister än i Tyskland, så skall jag blott meddela en kort öfversigt af debatterna. Dagarne förut hade junkerpartiet drifvit på att belägringstillståndet måtte proklameras i Posen, hvarest sammansvärjningar skulle vara upptäckta. De ministeriella tidningarne hade förkunnat att man vid en husvisitation på grefve Dzialynskis slott i Posen skulle afva ölfverkommit förteckningen öfver en centralkomitå i Posen jemte andra bevis på en vidtutgrenad revolutionär organisation. Det är i sammanhang härmed, som regerin gen i förgår hos representantkammaren befärde bemyndigande att åtala grefve Dziaynski och hr von Guttry, begge tillhörande den polska fraktionen inom kammaren. Denna begäran remitterades till justitieutskottet, och om åtalet verkligen blir väckt och fullföljdt skall det snart visa sig huruvida nämnde sammansvärjning, den der hr von Vincke i sitt sednaste ryssvänliga tal helt ogeneradt antog som bevisad, verkligen existerat. Apropos Vinckes tal — det som hölls i den sessionen, då Carlowitz interpellerade ministören i anledning af de ryska soldaternas inqvarterande i Inowraclaw, har blifvit enbälligt ogilladt af alla liberala tidningar. Hr v. Vincke befinner sig nuisamma ställning som en officer utan soldater,ty han har måst gå ut ur sin egen gammal liberala fraktion. Han är så fulikomligt isolerad, att man ej skulle märka honom förutan hans inbitna fanatism mot polackarne samt hans personliga, afundsamma ovilja mot framåtskridandets parti och venstra centern, med ett ord, mot den liberala majoriteten. Hr v. Vincke kan icke tåla att han ej längre är parlamentets ledare, att landet och kammaren lyssna mera på hrr Sybel, Gneist, Virchow och Schulze-Delitzsch än på honom. Men i stället för att, som en gammal oppositionsman egnar och anstår, nöja sig med att verka modererande på de mera avancerade fraktionerna, hvilket ämne skulle kunna förskaffa honom en aktad och inflytelserik ställning, pläderar den andligen förlamade stridstuppen för en förbindelse med Ryssland, utgjuter sin galla mot framåtskridandet och har till och med sjunkit ända derhän att rentaf försvara ministåren Bismarck ! — Den skämtsamma Kladderadatsch hade redan förut satt en grafvård öfver hr v. Vincke, men nu skall äfven allvarsamt folk se sig föranlåtet till ett De Profundis öfver denna nära nog af förrutnelsen angripa f. d. parlamentariska storhet. De förunderliga nya Dioskurerna, hr v. Vincke och hr v. Bismarck, äro äfven derutinnan lika, att begge hvar fjortonde dag förutsäga ett snart slut på den polska insurrektionen, som ändå icke gör dem det nöjet att afträda från daghistoriens skådeplats. Det är lätt att fatta den otålighet, hvarmed hr v. Bismarck väntar på belöningen för sina oaflåtliga och gränslösa vänskapstjenster mot Ryssland. Han vill väl icke för intet hafva dels ånyo upplifvat och dels ånyo atslutit en sådan massa af konventioner och aftal med kabinettet i Petersburg. 1834 års konvention, en följd af de öfverenskommelser, hvilka år 1833 hade blifvit träffade i MänchenGrätz i Böhmen mellan Preussen, Österrike och Ryssland — en konvention, som lemnar det vidsträcktaste utrymme för ömsesidigt atlemnande af flyktingar, förklarade hr v. Bismarck vara ännu i full kraft. Furst Gortschakow förklarade deremot af egen drift på War schaukonferenserna 1860 att Ryssland framgent ej skulle madfråga annat än sina egna ntressen, hvad ajla dessa föregående öfverenskommelser anginge, Då spekulerade Ryssand nemligen på den franska alliansen och ville derföre ej vidare låta den heliga alliinsens förviadelser gälla. Aven Österrike var i halfofficiella avertissementer förklarat 1834 års konvention annullerad och dervid iberopat såväl Gortschakows förenämnda ttranden som isynserket get, att Krim-kriset undanröjt alla nu ifrågavarende öfvernskommelser, så att numera mellan Österike oeh Ryssland ej skulle finnas utleveeringsförbindelse annat än i afseende å miitärer. Men detta har icke hindrat hr v. Bismarck från att förklara 1834 års konven ion gällande. Vidare har Preussen 1857 års tlevereringskonvention, hvilken kammaren nom pågra dagar skall förklara för ogiltig) lerföre att den ej blifvit förelagd landets epresertation. en kilt detta har, som sar yet, icke hindrat hr v. Bismargk från tt ytterligar? afsluta Februarikonventionen(: red Ryss and, hviuxce2 till på köpet skulle ! a sina hemliga vilkor öenVara fröet tilll: o ny helig allians. ! Februarikonventionens historia har nu ge-( om den Blå boken blifvit af engelska, iniståren bekantgjord för hela verlden. I essa dokumenters offentliggörande är ett!1 f de hårdaste slag som träffat ministören js ismarck. — Otaliga officiösa och halfoffii! ella påståenden, som blifvit spridda från erlin rö ande de sednaste diplomatiska tillrag :lserna, ha blifvit vederiagda af de hand