DEN RÄTTA. ) BERÅTTELSE AF MARIE SOPHIE SCHWARTZ. SJag sade er ju att träden skulle försvinna, efter ni det önskadeX, svarade Allon och fattade Amys hand, den han kysste, bifogande: Har jag nu bevisat huru högt värde er sång, ert leende och er glädje har för mig? Nu återstår endast att ni infriar ert löfte till mig.4 Och er fru? stammade Amy, som med inre förskräckelse tänkte på Stefan. Allon gjorde en lätt ryckning på axlarne och sade vårdslöst: Hon är min hustru och måste finna sig i hvad jag anser för godt att göra. Låt oss icke tala om henne, utsn om er och ert löfte att sjunga. De glada tonerna från er röst skall förkunna att detta dystra hem hädanefter blir ett glädjens.4 Ja, signora, ni skall icke längre vägra oss att få höra er sjunga, sade en onaturligt klar röst ifrån salsdörren. Allon och Amy vände sig om. Gurli stod på tröskeln. Hon var till den grad blek; att ansigtet föreföll genomskinligt; men hon bar sitt ijuslockiga hufvud så högt, ett hon i detta ösonbliek föreföll längre än eljest. Ögonen hvilade icke på Allon, utan å Amy; de glänste på ett förunderligt sätt Jikeom stjernan glänser då den blickar ner på jordens svek och låghet. Ämy sänkte ovilkorligt sina inför den, hvars bjerta hon under denna sednare tid gifvit så många stygn. Gurli vände sig inåt salen, tilläggande: 8) Se A. B. n:r 19, 21—23, 25—27, 29, 30, 32 (B.), 54, 36 37, 40, (B), 43, 46, 47, 48 (B) 52—55, 57—59, 61, 63, 64, 68, 70, 72, 74, 76, 77 (B), 80-82, 84, 86—88,91, 96 —98, 100, 103, , 105; 108, 109 och 112.