so a i f minstong ej alldeles utan hopp mot den kommande tiden. : Frågan: krig eller fred4 spänner icke numera menniskornas sinnen så häftigt, som för någon vecka sedan. Man har redan hunnit öfvertyga I sig om att frågan icke så snart kommer till afPl görande, och att man emellertid får nöjet att efva uti ett tillstånd af både krig och fred — jen fred, der man står med knutna näfvar gömda duti fickotna, och ett krig, det bomberna bestå i noter och fortifikartion vg I adregset. . Emellertid har den för ia veckan haft tt bjuda på emotioner af hvarjehanda slag. — Här i Helsingfors har så mycket timat, och från andra orter har man så mycket hört, att många krönikor som denna behöfdes för att omtala allt, men — det der hör lyckligtvis alltsammans för oss till det tystas historia! Hvad som af veckans politiska historia låter sig berätta, är att landet i dessa dagar erhållit en ny finalcelief, alt universitetets lätarö genom särskild förordning medgifvits tillstånd att före: läsa på finska, att censuren ätervaknat till ny verksamhet och lif, att finska gardesbataljonen får qvarstanna här öfver sommaren, att mångfaldiga olika rykten löpa rörande krigsväsendets ordnande uti lahdet, och dito dit rörande landtdagens sammankallande — att luften är helt full af önskningar och löften, och att de beställsamme ha alldeles grufligt mycket att beställa. Ett veckans stora bedröfliga evenement i vår stad var, som hvar och en vet, nya teaterns brand. Detta teaterhus, så praktfullt, så kostbart, med så stora ansträngningar och ufpoft ringar åvägabragt, föremål för så mycket klander och anledning till så många bekymmer och tvister, men tillika föremål för så mycken kärlek och anledning till så mycken glädje och stolthet, detta hus skulle, efter att eridast i två och ett halft år ha stått i sånggudinnornas tjenst, blifva förödt och härjadt af eldens furier! Förlusten är stor, och den första bestörtningen hes hvar och en öfver denna olycka icke minure. Men vi finnar äro vane vid olyckor, och vi Helsingföreboer ärs redan vane vid att företaga oss hägontil s — öch därföre hade det stora bälet ännu på långt när icke brunnit ut, när man redan hörde planer uppgöras för husets iståndsättande ånyo. Till första höst redan, säga de ifrigaste; andra : till våren; men vid närmare betänkande tyckas alla mena att, så vida icke krig eller andra iitomordentliga hbändelser inträffa, teatern åter bör vara uppstånden ifrån sin aska åtminstone till hösten 1664. Huru elden hade uppkommit; det har man ännu ej vid den första undersökning, som ilördags anställdes af magistraten, kunnat uppdaga, och sannolikt skall man ej heller framdeles göra det. Endast derom lär man ha ansett sig blifva öfvertygad, att branden börjat ifrån närheten af kejserliga logen; Med eldens uppkomst i denna del al Huset, på nh ufton då intet spektakel ba: de gifvits, är någonting mystiskt förbundet. På mordbrand har man likväl ingen anledning att tänka, Att elden kanske i någon timmes tid hade fåt utbreda sig i teaterns inre, innan den blef upptäckt, är mer än sannolikt. När upptäckten skedde, voro korridorer m. m. redan 5 uppfylida af rök, att det var svårt att ens försöka någonting till eldens släckande. Också påstås, att just icke allt som hörde till teaterns vattenledning befunnits på sin rätta plats. TYSKLAND. Proussen. Telegrafen har underrättat om en i preussiska deputerade kammaren iuträffad episod, som frarckailat en skrifvelse från stalsministeriet till kammaren, hvari förklaras att ministrarne ej mera skola öfiskussionerna, så framt dem ej fulikomlig talfrihet. Den åsyfen egde rum i kammarens möte den 11 dennes. Kammarens tjenstgörande president, vice presidenten v. Bockum-Dolfs, kallade krigsministern till ordningen för några fällda våldsamma yttranden. Krigmsinistern: Hr presideuten har icke rätt alt afbryta mig; jag protesterar deremot. Presidenten begagnar klockan och upprepar: Jag måste afbryta ministern, emedan hans sednaste yttranden voro oparlzmenteariska, och jeg har dertill rättighet i egenskap af kammarens president. Om någon af taarne hade sagt något obehörigt, så hade det varit min sak att träda imellan. Men delta har icke varit fallet. Sådana yttranden, som de af ministern fällda, kan jag under ioga omständigheter tillåta, och jag har semrma rätt att fråntaga ministrarne or t, när de förgå sig mot den parlamentariska ordningen, som jag har i afseende på en representant. Ministern vill åter tala, rnen presidenten! begagnar energiskt klockan i !, minut oafbrutet. Dä ministern sedan åter söker få ordet, börjar presidenten åter för hvarje gång sin ringuing och tillsäger slutligen en afl kammarens vaktmästere att räcka honom sin hatt. Presidenten: I betraktande at krigsministe beteende ser jag mig föranlåten att betäcka mig. (Lifligt bifall från alla sidor af kammearen). Krigsministern vill åter tala, men afbrytes af kammarens evbälliga rop: tyst!t Ministera : Visserligen ; 300 röster äro starkare än en! Det råder en stark jäsning äfven på läktarne. Presidenten ajournerar kammaren på en timme. Di sessionen åter börjas, lemnar presidenten ordet åt krigsministern, men en regeringskommissarie anmäler, att ministrarne äro förhindrade att infinna sig. Dagen derpå ankom den omtalade ministerskrifvelsen, hvi ken remitterades till vederbörligt utskott, och kammarens sessioner förklaras inställda tills denna principstrid blir afejord. Justitieministern har i deputerade kam. maren inlemvat ett andragande af kronoåklagaren i Posen om tillåtelse att anklaga deputeradena grefve Dzialinsky och Guliry för högförräderi. Vederbörende ut-kott har tillstyrkt bifall härtill. RINSDAGE