Aftonbladet – 15 maj 1863, sida 2

MA TV IDP J UMD OP EO RROREDN MER öme, att berörde svar innebure en Svägran, ttalad i väl vägda och nrica ordalagt. )ch ett tyskt blad vittar reni ut om dagens tora fråga: AK Mygna Polen är en fantasi, om väl kan få en platsi diplomatiska handingar, och der framsättas som ex skåderätt. Att förirampa eller att frigörs Polen, detta ir, i det skick sakerna fi befinna sig, den verkliga, den piaktiska frågant. Öfver lenna olikhet emellan diplomatiens åtgörler och folkopinionens högljudda kraföiver ;zarens försök att göra den allmänna revoutionsandan ansvarig för öppresningen, äfvensom öfver sjelfva Rysslands ställning till Polen, innehålter Journal des Debats i dessa lagar en panska läsvärd artikel, hvarur vi meddela följande: Ryssland vill i sitt svar till franska regeringen framställa polska frågan som en revolutionär fråga. Hvad som sårar oss i detta påstående är den förolämpning, som derigenom visas Europas offentlige sumvete. Huru hafva icke inom alla länder, i Frank rike, i England, i Italien, i Sverge,i Öster rike män af alla partier förenat sig för att uttrycka sine sympatier för Polen; öfver allt har allmänna opinionen uttalat sig utan alla slags inverkningar; och allt detta skulle ej vara annat än revolutionära intriger? År det då en kosmopolitisk revolution som fört polackarne till kyrkorna, som lärt dem att der knäböja och bedja vid alterets fot; är det väl revolutionsandan som för dem predikat denna nästan mystiska undergifvenhet, som förvånat Europa och förbryllat Ryssland? Under mer än tvenne års tid ha de dött som martyrer; nun era dö de som krigare, också martyrer, men för sitt foster land, som de försvara, för sin nationalitet, som de vilja häfda. Var det väl revolutio nen som uppfostrat dem under denna smärtfulla lärotid? Nej, polackarne hade gjort allt för att icke tramkalla en revolution, och till och med i denna stund, då de verkligen göra en revolution, äro de icke några revolutionärer; de äro blott och skola förblifva sitt lands och dess frihets försvarare. Vi äro bland dem, som villigt erkänna att kejsar Alexander II besteg tronen med de bästa afsigter i verldeo. Men olyckligtvis kunna furstar icke isolera sig från sina företrädare hvarken i godt eller ondt. Kejsar Nikolai olycksbringande regering kom1 he Oo (ö så mer länge att tynga på kejsar Alaxanders. styrelse likasom Ludvig XV:des på Ludvig XVI:des. I samma ögonblick som regenter bestiga sina fäders tron känna de sig bundna och fastlästa med otaliga kedjor, fästadel. vid den plats de intaga. Sådan är Alexander I1I:dres olyckliga ställning. Han har måst öfvertaga alla de skulder till rättvisan, till friheten, till menskligheten, som kejsar Nikolaus förnekade under sin hela regering, som var ett långvarigt och hårdnackadt system. En ofantlig skuldbörda. Kejsar Nikolaus hade vid sin död förlorat det vad han hållit till förmån för despotismen; men han hade icke betalt detta vad. Bland de politiska skulder han lemnade efter sig åt sin son, är skulden till Polen den drygaste och den svåraste att liqvidera. Huru skall väl denna skuld betalas? Jag vill ej söka utforska hvilka förhandlingar emellan Polen och Ryssland Europas regeringar hoppas kunna bringa ä bane. Det synes mig blott att det eunda menniskoförständet i vesterlandetoch i Ryssland hellre skulle i afseende på denna fråga vilja se ett ut slag fäldt, ett kompromissförsök gjordt, vare sig att allmänna opinionen med skäl fruktar följderna af en dylik kompromiss, eller ock att den ända ifrån första början insett alt det gifves frågor som icke fördraga några halfmesyrer. I sjelfva Ryssland år, såframt man får tro artiklar ur ryska tidningar, omsorgsfullt och med afsigt citerade af Le Nord, allmänna opinionen utledsen att se Rysslands öden fastkedjade vid Polens. Ryssland inser numera att det icke har nåot att vinna på att vilja besitta Polen. et vinner deruppå ingenting annat än oupphörliga oredor, och långtifrån att inför Europa vara starkare genom Polens införlifvande är det tvärtom svagare derigenom. Jag lemnar härv d naturligtvis åsido frågan om gränsen emellan Polen och Ryssland; ännu ha vi ej kommit så långt; och det anspråk, som Ryssland gör på några provinser, hvilka det påstår vara ryska till ursprung och folkstam, detta anspråk bevisar blott att en skilsmässa emellan Polen och Ryssland är nära att göra sig gällande inom vestra Europas och sjelfva Rysslands opinion, enär man redan kommit ända derhän att tvista om gränserna. Tvist i dag, och krig i morgon, detta är således, borde man invända, Polens framtid i dess förhållande till Ryssland? Och är väl en sådan framtid synnerligt önskvärd? Ja, den är lika önskansvärd som skilsmissan emellan Belgien och Holland. De båda åtskilda staterna tvistade väl några år om sina gränser; men de slutade med att komma öfverens, och de ha till och ned efter någon tids förlopp blifvit bättre vänner och grannar numera än då de voro med våld förenade med hvarandra. Jag har ej med dessa betraktelser afsett något annat än att bestämdt skilja regeringarnes arbete ifrån den allmänna Europeiska opinionens helt och hållet moraliska arbete, på det att denna opinion icke må tro, att den numera kan hvila ut från sina sträfvanden derför att regeringarne ämna arbeta å skyddandet af Polens legitima intressen. Regeringarnes arbete får ej förhindra opinionens arbete. Båda äro goda; de böra skiljas; men de böra vara lika ihärdiga i! sträfvandet emot det mål, som utstakas af det offentliga samvetet. skeende Till Nya Dagligt Allehanda skrifves från Å Helsingfors den 7 Möj: Såsom I troligen allaredan kännen har Vr La Död nsliaan hland