Aftonbladet – 12 maj 1863, sida 2

lien 1 ta kännedom derom, ty nvartrii Nea väl annars edra spioner — att jag icke kom nit hit för att söka åstadkomma en revoluion i Sverge. Tiderna äro förändrade; vi ):anda oss ej längre uti andra länders affäer. Vi ba bibehållit, det ör sant, vära ordna sympatist, men erfarenheten har lärt ;s3, att ingen kan verka med framgång an ät än hemma och på sio egen terräng, och vi ha i sanning alltför mycket att göra i ysstand för att ega tid och ens en matevel uöjligket all Sysselsätta 036 ihed anIras angelägenheter. Vi göra häruti undanag blott för ett enda land, och det är PoÅck, ect är derföre ält Polen är fäst. idt vid sarama kedja som vi. Likasom vi är det ett offer för denna vidunderliga lyska centralisation, som man kallar kejsardömet i Peersburg, och hvaräti ingenting ir ryskt annat än nattinet. Vialfeky likasom peläckarne detta så kallade tyska fike, be: dan vi älska vårt fosterlands, vårt folks Ar: emedan detta våldsamma tillstånd af despötism, uteslutande bygdt på slafveriet, på ett gnarde af nationens alla krafnde åniöst, mål än eröftiogen, uimer än tvenne arhundäraden, NEF oh rfärlig mara tryckt på folkets lif, ja, på sjelfva dess andedrägt; emedan den, efter att ha innästlet sig 1 vå jonella lif, till en början under en bytantinsk och täftafisk form, sedermera nu en t nedsölat, venhedrat, plundrat, plågat , och betjenat sig af oss söm af en trög massa, ett redskap för sin storhet; ernedan den genom grymheter utan nrmH och ttör tal, 5å väl yttre som iore, dragit öfver oss verldens hat, förakt och förbannelser. Vihata denna regering för de ogerningar hon nu begär i Polen och för allt det goda hon i Rysslan förhindrar. Vi hata henne med ett orå må våra förödmjukelsers och våra lidandens hela styrka och af hela vårt hjerta. Emellan oss och henne är det ett krig på lif ock död. Polackarne ha gifvit oss Handen till en nationell pånyttfödelse, emedati de ärö öfvertygade om att vi i likhet med dem önska förstörandet till roten af detta tyska, olycksbringande välte. Och då Finland i sin Ordning reser sig för alt återvinna slå frihet och gin rjelfständighet skola vi räcka dess söner handen likasom vi gjort med polackarne. Ty alla flender till Petetsbutgttväldet äro våra vänner, vänner af det ryska folket, och alla vänner till detta välde deremot våra flender: denna strid, till utseendet så ojemn, synes i börian allt böra vara för ryska regeringen. Den har för sig massornas kraft, sammankopad utider tvenne århundradet. Den företer hela skenet af en mäktig, ords nad stat, befallande öfver 70 millioner sjäjer. Den har finanser, en flotta, en stor armå, en oräknelig byråkrati, servilt ofgåniserad och en kår ar ogenter och spioner, iure och yttre, ännu talrikare; och utlandet har, i trots af erfarenheten under Krimkriget, i trots af polska resningens förvånande, abelaktiga framgång, en erfarenhet och en framgång, som väl borde kunna öppna ögonen på KIKuropa, likväl ännu icke förlorat vanan att frukta och att akta henae. Hon eger ytterligare berlinerkabinettets vänskap och enfaldiga beundran, detta kabinett, så lyckligt att få slicka hennes håndef, dry pande af polrkt blod och ej rätt vetande genom hvilka nog nesliga tjenster det må kunna aflocka henne ett småleende. Nå väl, i trots af ullt detta, i trots af sje!fva berlinerkabinettets vänskap och medgörlighet, trekar jag ej att påsiå, att alla utsigterna i denua kamp äro för oss, att åren, ja dagarne af detta rike äro räknade, samt att om den polska rörelsen blott kommer att forifara ännu en liten tid, så har det icke ett år qvar att lefva, Jag har för afsigt att i en serie af artiklar uppvisa orsakerna till det 8. k. ryska rikets uppkomst, hastiga tillvaro och nuvaronde förfall. Jag vill bevisa, att detta rike aldrig har varit ryskt, och att emellan detta officiella Ryssland, det enda som man i Europa känner, och det folkliga, nationella Ryssland det aldrig funnits någonting gemensamt -— att till en början czardömet i Moskwa, fartariskt och byzantinskti hela dess väsende, sedermera dess konseqventa fulländning, det petersburgiska riket först efter en blodig, nära femtioårig strid blifvit grundlagd.; att ryska folket aldrig i själ och hjerta underkastat sig czarernas välde; att de genom väldiga resningar tvenne särskilda gånger skakat dess välde i sina grundvalar, och att besegradt och såsom sådant behandladt det aldrig försonat sig med denna makt. Jag skall ådagalägga huru denna konstgjorda, skenbart så mäktiga stat, som ej känner annat mål än eröfring med list eller våld, och ingea annan häfstång än trälaktig fruktan eller ett smutsigt intresse, måste oundvikligen taila under tyngden af egna laster, och huru ur dess fall det fria Ryssland skall framgå, triumferande, men fridsamt och lyckosamt. (Forts.)