(Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 3 Mai. Regeringens politik, hennes program, förefalker mig obestridligen vara betydligt kiarare än förut, och detta är alltid ett framsteg. Dessa hemliga förhoppningar och stilla drömmar om, att regeriogen ändock gömde lå gauska goda alsondringstankar bakom sin diplomatiska helstatsmask kunna ej längre med något skäl hysas; om det så tokigt skall vara, ska!l regeringen finna sig i att ilsöudra, men hon vill helst slippa, hon skall cke ?dutva på4 utan hålla tillbaka. Detta har det lilla obehaget med sig, att situationen ännu skall fortlara att våra oklar; ty om också riksrådet genom attantaga en och jannan på afsöndringen baserad lag besluter prejudikater, så äro dock prejudikaterna ej bindande; den nuvarande regeringen kan bli föremål för vänskapliga och ovänskapliga makters påtryckn ng, och denna påtryckning — under ackompagnement at slesvighoisteinarnes klagosånger — kan göra, att framtida enstaka ansöndringslagar icke framkomma eller icke lå kunglig sanktion, och men kan ju dessutom tänka sig en annan minister, som med all makt skall motsätta sig alit ytterligare verkställande af prejudikaterna, och då stå vi der vackert! Icke desto mindre har ingen af de i riksrådet insitna svarsadresserna på konungens trontal yrkat någon fullständig och ögonblicklig afsöndring; den Hage-Clausenska adressen fordrar blott, såsom jag sist meddelade, en författningsmässig garanti för löftet i trontalet, att alia af riksrådet beslutna lagar, som stadfästas af konungen, skola gälla i konungariket och Slesvig utan alseende på hvad hösteinarne besluta; men garantien för stadtfäste!sen, se den kan man ej förskaffa sig. Riksrädet tyckes, etter hvad som hittills skett, ha beslutit sig för att understödja ministåren. De, som önska frånsöndringen, lita på, att om man blott först tager ett steg in på cen iöreslagova vägen, skall man komma fortare till målet, än iman kanske nu kan förutse; det ena steget skall föra det andra med sig, och holsteinarne skola aldrig bli medgörbga och fresta regeringen att försöka sammanhäålla monarkien. Man längtar efter att komma i ro och ser inga anöra som hastigare kunna åstadkomma detta än de puvarand: ministrarne. Det ärt. ex. betecknande, utt ehuru åtskilliga vigtiga inkast gjorts mot tulltoxeförslaget, oaktadt man eljest i sådana suker brukar tillsätta utskott, uaderlät riksrådet det denna gång, uppenbart derföre att man är böjd for att 1 Bref från Köpenhamn. I