STOCKHOLM den 11 Ma. Utrikos korrespondens. (Från Aftonbladets Korrespondent.) Berlin den 4 Maj. Det ryska svaret har kommit stormakterna tillhanda, och de franska tidningarne, hvilkas yttranden ännu äro endast genom telegrafen kända af oss, försöka skenbart tyda detta svar i fredlig mening. Sådana fredsparenteser och för sinnenas, isynnerhet börssinnenas, lugnande beräknade mellanpauser fattades det icke heller år 1553. Hvem minnes ej, att alla på den tiden efter den s. k. wienernotens affärdande, hvil ken not till på köpet var i bemlighet aftalad med kejsar Nicolaus, trodde krisen vara undanröjd och freden betryggad. Men såsom bekant är, blef det annat af, och derföre äro många betänksamma och erfarna politici öfvertygade, att det är skäl att hålla ögonen öppna och ej hängifva sig åt någon uteslutande optimistisk sinnesstämning. Konungen i Belgien skall vara af den äsigten, att år 1863 skall egnas åt diplomatiska underhandlingar, men att den derefter följande våren möjligen skall få bevitina utrottet af konflikten, om Ryssland ej till dess försonat sig med Frankrike. En försoning mellan kejsar Napo!eon och. kejsar Alexander, om också blott till det yttre och förnämligast beräknad på skenet, tyckes äfven England befera. Icke utan. skäl har troligen den i dessa dagar i Lon-. don-parlamentet meddelade Blå boken för. verlden afslöjat det förunderliga förhållandet, att man erbjudit Ryssland en territoria!förändring med motsvarande ersättning, hvarpå Ryssland dock icke velat ingå. Detta meddelade hr von Brunnow grefve Russell, som svarade honom, att Ryssland icke all-tid visat sig så försakande. — Att detta samtal offentliggöres af den engelska regeringen är säkerligen icke något fredssymptom, och England skall å andra sidan utan tvifvel härigenom förhindra Ryssland och Frankrike att åter närma sig hvarandra, hvilket alltid är obehagligt för förstnämnda land för Orientens skull. Försigtigt folk låter derföre också icke lura sig af ce fredsmelodier, som nu öfver allt-uppspelas. Vår ministeriella verld är naturligtvis af annan åsigt och anser sig vara befriad från alla bekymmer, sedan det ryska svaret ingått och skenbart rönt ett så gsnsamt mottagande i Paris. Afven räknar hr von Bismarck med vanligt lättsinne på Österrike. Men försäkrar, att han i en förtroli depesch utlofvat, att Preussen skulle afst från sin tyska politik. I och för sig låter detta temligen komiskt, och grefve Rechberg skall ha skrattat åt det, ty tack vare den inre konflikten, är Preussen få grundligt isoleradt i Tyskland likaväl som i Europa, att dess afsägelse af hegemonianspråk, hvilka under det nuvarande systemet äro fullkomligt illusoriska , blott ha besvarats med höfliga axelryckningar. Men några svåra följder skulle det Bismarckska eanbudet likväl äfven kunna ha ej blot på poli liskt område, der man t. ex. skulle kunna bevilja Österrike förbud för nationalföreningen i Preussen, garanti för Venetien och dylika betänkliga saker, utan ännu mera inom den handelspolitiska sferen. Ar detnya poitiska Olmiätz en gång väl besegladt, skall ifven det franska handelsfördraget enart vara uppofiradt. Och detta allt för dena heliga uHliansens favtastiska bjornspöke, hvilket icke senom alla junkerliga besvärjeiseformer kan I, iteruppväckas ur den graf, der det slumrar.