I bifolis utan diskussion. Likaså bifölls ö:dje punk dten, om åvägabringande af öfverenskommelse I med staden Jönköping for kostnads ritt upplå tande af den jord som inom nämnde stad kar erfordras för sjelfva bansträckningen, äfvensom till station och reparationsverkstad; samt vidare Ste och 6:te punkterna, afstyrkande motiohei ji om förändring at spårvidden å destatens stamba: banor som hädaneiter komma att byggas, dels ock att desamma icke måtte komma att byggas på statens bekostnad utan öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten. DPeremot föranledde första och sjunde punk: terna, rörande expropriation af jord för stamba: nornas räkning, långa debatter, för hvilka vi i sammanhang med fortsättningen af betankandet skola i korthet redogöra Emellertid biföllos båda dessa punkter utan votering. Öfverläggnivgen om Polska frågan. Prestoständet. (Slut fr. n:r 103.) Dr Thyselius hade ansett bäst att utan diskus: sion bifalla utskottets beslut, men ville nu yttra sin mening. Öfver Polens skändliga delning har historien redan fällt sin dom, och Sverge kan ej undgå att smärtsamt beröras genom åsynen af polska nationens lidanden; men pressen skall ej bestämma huru Sverge i denna fråga bör uppträda; tidningarnes incendiära artiklar äro kända, dem brydde talaren sig ej om. I utskottet kämpades i detta ämne en hård strid, men resultatet blef att öfverlemna saken i regeringens händer, och talaren höll utskottet räkning för det lugna och värdiga språket i dess betänkande, hvartili talaren yrkade bifall. Kyrkoherden Wennerström trodde att Sverge behöfde fred för sin inre utveckling, men att svensken likväl skattar menniskoritt och vill lagbunden frihet både här och annorstädes. Talaren erkände utskottets resultat obetingadt såsom det enda rätta och enda möjliga, godkände äfven motiverna och motsatte sig dr Lindgrens fö slag. Hvad anginge enskilda sympatier för polska folket, så ansåg talaren, att Polen så dyrt pliktat för hvad det i fordna dagar brutit, att hvarje man med hjerta i bröstet måste rysa vid tanken derpå, att hvarje kristen som tror på en rättvis försyn, måtte hoppas att en gräns skall sättas för de rysligheter som der begäs och att polska frågan måtte vinna en snar och lycklig lösning; talaren slutade med en önskan, att vi aldrig måtte erfara hvad det vill säga att va penlösa kämpa för maka och barn, för hus och ah för allt hvad menniskan eger dyrbart och kärt. Prosten Palmlund. Då diskussion uppstått i detta ömtåliga ämne, som man tycks vilja göra till en brännande fråga, må det ej förtänkas mig om jag cck uttalar min mening alt ståndet bör vidhålla utskottets förslag, och gör anmärkning vid hvad en reservant yttrat, att utskottet synes förneka ständernas petitionsrätt i hvad ämne som helst. Jag bestrider den ej, men anser en dylik påtryckning i förevarande fall opåkallad; ty om regeringen derpå gör afseende, så kan man med skäl säga att ständerna regera allt för mycket; i motsatt fall åter kan uppstå ett spändt förhållande mellan regering och ständer, hvaraf föl jer, att en sådan petition skulle innnebära en onödig beställsamhet, som kunde meiföra obe-: haghga följder. Uppmaningar till ett anfallsför bund utgöra i sjelfva verket första steget till ett anfallskrig, och sådana frågor eger konungen ensam att afgöra utan ständernas hörande. Jag reserverar mig mot reservationen för så vidt den förordar ett missbruk af petitionsrätten och bifaler utskottets förslag o örändradt. Dr Landgren. Om man finge beräkna ståndets mening efrer sianesstämningen i utskottet, skulle de som önska krig vara två till antalet; deremot önska många en påtryckning på regeringen, utan att önska krig. Detta är likväl omöjligt, ty Polens sak befrämjas ej med diplo matiska noter utan att dessa erhålla eftertryck genom krigiska rustningar. Med noterna ensamt uträttas ingenting; ty en kallblo-lig fiende ser deri mera anledning till löje än till farhåga. Talaren hyste lika varma sympatier för Polen som någon annan, men hvad som på sista tiden föregått hade gjort till en pligt för representanten, om han ej vill kng, att vara varsam och icke gjuta olja på elden. Man har talat om de stora utsigterna för Sverge att grundlägga sitt anseende för framtiden, och erinrat om en mäktig granne i söder, men Alexander och Napoleon äro två planeter, hvilkas konjunktion ej kan beräknas, och det är möjligt nog att det horo skop som ställdes ji, Tilsit kan förnyas med afseende å Sverge. Är det då rätt, att ständerna genom sitt ingripande i saken, möjligen bringa Sverge i en sådan belägenhet? Man säger att Sverge och Polen i förening skulle förmå något mot den gemensamme fienden; men Polens sak skulle ingenting vinna, om den ej hade någon mäktigare bundsförvant än Sverge; ty redan nu finnes ämne nog inom Ryssland till missnöje, nemligen frågan om bondeemancipationen, hvilken äfven i Polen åstadkommit oroligheter. Deraf synes att om Sverge uppträdde, skulle det gamla nationalhatet bilägga tvisterna och framkalla en entusiasm som gjorde Ryssland starkare mot Polen och Sverge tillsammans, än det nu är mot Polen ensamt. Derför vore mycken varsamhet af nöden. Ännu ett skäl funnes att afhålla sig från hvarje inblandning, hvilket riksarkivarien måhända mot sin vilja påpekat, nemligen Ryssland; och Preussens missnöje med 1772 års revolution; de ville då vända sig till svenska riksdagen för att bland dess egna medlemmar vinna målsmän för sina syften. Olyckligtvis ge våra fiender dem anledning att göra så igen. För landets välfärd och representatiooens heder yrkade talaren alltså, att ständerna ej måtte uppträda i fråga om Sverges utrikes angelägenheter, förr än regeringen yttrat sig. Derföre ville talaren ej heller att orden i fråga om och sättet för Sverges ingripande skulle utgå ur utskottets motivering, i öfrigt hade talaren ingenting mot dr Lindgrens förslag. Doktor Lind; 2 lofvade, ehuru tacksam den ippkomna diskussionen än vore för retoriska leklamationer, alt ej besvära ståndet med några