tele Uviu vul CH Vald, SUI BOD USUUR J så mycket å:lragit sig mängdens sympatier, emedan den blott vidrörer en temligen aflägsen landsortte materiella intressen, men som för den skandinaviska nordens framtida -Jutveckling och politiska betydenhet säkerJligen är vigtigare än någon annan. Vi r I mena den nordvestra stambanan, det blifvande föreniugsbandet mellai stenska och norska folxen; det säkraste medlet att göra deras intresset eå öfverensstämmande att I de slutligen sammansmälta ot. keen9?v Mr Om de politiska, sociala, militäriska, eko aomiska och komersiella fördelarne af denna banas srara fulländande har redan så mycket och så öfvettygande blifvit skrifvet, att dess återuppiepande knappast är behölligt. Hvem inser ej den politiska fördelen af ide båda på halfön boende nationernas när mare sammeansiutning, då de genom ett dagigen förnyadt kommunikationemedel kunna komma i beröring med hvarandra och öt vertyga sig att de i afseende på utlandet iafva alldeles samma intressen, hvilka ge: nom ettig och kraftig samverkan i vida Högre mån kunna göra sig gällande, än om båda plott genom några cembetsitän och diplomater kunna underhandla och kommunicera med hvarandra, Och huru mycket hafva ej båda folken, och kanhända icke sig det svertiska, att lära af hvaröndra i afse ende på sina inre politiska förhållanden? Hvem fattar ej den sociala nyttan deraf, att tvenne nationer minst med så kraftiga och starkt utpräglade, ehuru dock i det hela likartade, nationalkafakterer nötas mot hvarandra och under tidernas lopp ömsesidigt meddela hvarandra sina goda sidor? Hvem ken ci fatta, af huru stor militärisk betydelse det måste vära, ett det ena landets armå kan komma det andra tili hjelp på lika många dagar som förat behöfdes veckor, förutom den vnder hela kriget örelöpande fördelen af eu hastig och oafbruten förbindelse med hvardera armåns hemort? Den ökade ekonomiska och komer-iella utveckliog bada länderna skulle erhålla genom en beqväm bandelsväg, på hvilken varorna med mångdubblad snabbhet kunde forslas, torde nu för tiden lättast uppfattas. Att Wermland i främsta rummet skall komma i åtnjutande häöref, är klart; men detta förtjenar äfven en så framåtsträfvande pro vins med dess lifliga, företagsamma och industriösa befolkning, som dock har så många naturens hinder att öfvervinna. Men äfven andra provinser erhålla genom den nya förbindelselinien i rikligt mått nya afsättningsorter och nya tillfällen till varuutbyte. Särdeles blir detta fallet med Westergötland, Dahlsland och Östergötland och de sädesrika delarne af Mälardalen, som kunna förse Norge med de många både landtbruksoch bergsmannaprodukter, hvaraf det är i behof. Om äfven nordvestra stambanans fördelar icke voro så stora, som de äro, borde dock brödrafolkets vänliga beredvillighet att Å sin sida gå oss till mötes i afseende på föreningsbandets snara tillknytande, mena till efterföljd. Lika litet som det är förenligt med svenska folkets intresse, lika litet kan det vara öfverensstämmande med dess ära och värdighet, att i frågan om uppoffringar för det gemensamma bästa låta det mindre och fattigare folket vinna försprånget. Men månne ej detta redan skett? Redan år 1855 verkställdes af norrmännen undersökningar angående föreningsbanans lämpligaste riktoing i öfverensstämmelse med den svenska; dessa undersökningar hafva föregående är i större skala blifvit förnyade. I slutet af år 1862 fullbordades ätven och invigdes den 7 millånga jernvägen mellan Lillströmmen (vid Bidswoldsbanan, 2 mil norr om Kristiania) och Kongsvinger, tydligen anlagd med afseende på den snara förbindelsen med Sverge. Är 1860 ställde norska Storthinget tillregeringens disposition 1,200,000 rdr rmt för att användas till påbörjande af en jernvägslinie mellan Kongsvinger och svenska gränsen, under det naturliga vilkoret likväl, att arbetet ej finge börja innan åtminstone riktningen ar en derintill slutande svensk jernbana blifvit slutligen bestämd. Fastän vi ingenting gjorde för att begagna oss af detta vänliga anbud, samt hverken fattade beslut om riktning och ännu mindre beviljade några medel till en föreningsbants byggande, har norska regeringen dock ännu en gång genom skrifvelse af den 6 Maj 1852 erbju dit sig att af det samma år sammanträdande Stortbinget äska samma anslag, med vilkor att, om äfven ej utsigt vore för handen att jernvägen på svenska sidan om riksgränsen kunde komma att under nästa statsregleringsperiod påbörjas, norska regeringen åtminstone måtte sättas i kännedom om den punkt på riksgränsen, der de båda banorna kunde komma att sammnanbindas, helst det icke vore att betvifla det Siorthinget, allenast denna punkt vore slutligen bestämd, skulle törnya sitt beslut om medels anvisande till Kongsvinger-banans utsträckning ända till riksgränsen. Mera kan man sannerligen icke begära af tillmötesgående å brödrstolkets sida i denna sak, och det vore verkligen föga öfverensstämmande med rättvisa och billighet att längre förbala med föreningspunktens bestämmande och anslags beviljande, åtminstone i samma proportion som å andra sidan blifvit erbjudet. Nordvestra stambanen mellan Porla och Eda bruk (; mil från riksgränsen) skulle, enligt jernvägskomitens beräkning, blifva 19 mil och 26,000 fot lång samt kosta 19,941,836 rdr, hvartill kom kostnaden för Byelfvens upprensning 512,306 rdr. Denna bana kan i sin helhet förmodligen knappast fulländas inom trenne statsregleringar eller I år. Emellertid kan dock inom vida kortare tid en ganska hastig förbindelse mellan båda rikenas hufvudstäder åstadkommas, åtminstone under den tid då Wenerns och Glafsf.ordens böljor ej äro belagda med is, om linien mellan Arvika och gränsen fulländas på samma tid som å norska sidan Linien mellan Kopgsvinger och gränsen. Ty från Arvika går redan nu en mycket anlitad sjötörbindelse genom Glafsfjorden, Byelfven och Seffle-kanal till Wenern, Lvarifrån man sedan vid Töreboda kan sätta sig i gemenskap med vestra stambanan. Kostnaderna för byggande af linicn mellan Arvika och