konstitutionalitetens princip i samverkan. Petitionsrätten finnes derför ock i alla konstitutionella länder i den betydelse, att sedan allt är orånadt, livatom reprösentationen kan besluta, likväl åtskilligt finnes qvar som regetingen ensam eger afgöra, och der är petitionsrätten nöd vändig. Derför borde en föregående talare heldre hafva reserverat sig mot utskottet, som vill. Jinskräfika denra rätt, hvilken anses så nödvändig, att den finnes till öch med 1 länder, der icke den konstitutionella principen är rådande. Tel. kunde för öfrigt icke gilla doktor Lindgrens förslag, som innebure en förklaring att Polens affärer äro ett tör Sverge främmande ämne; all talan om krig borde ur nämnde förslag bortgå; ; hvad händelserna kunna medföra, kan ej be I nas; enklare vote att höjä sig med hvad utskottet föreslagit. Kyrkoherden Otterström: Den, som finner sig nöjd med det slut hvartill utskottet kommit, borde väl också finna sig nöjd med motiveringen. Så väl i det ena som i det andra har ntskottet undvikit att tala om , men öfven om fred, emedan man såväl i fråga om krig som i frågan om fred 1 Bä utom gränserna för det beräknande förutseende, som betingar uttalandet af en opinion i den ena eller den andra riktningen. Man bör med utskottet öfverlemna åt regeringen att bestämma hvad i en dylik fråga är bäst och nyttigast att göra eller låta. örste talaren har, utan att underkänna utsköttets förslag, velat i motiveringen inlägga ett uttryck för fredens bibehållande, som i motsatt riktning smakar af den öfverdrift, som han förebrår dem, hvilka tala om krigets möjlighet. Hen ville i motiveringen hafva inflickad meningen: Sverge har ingen förpligtelse att med väpnad hand uppträda för en sak, hvilken i sitt närvarande skick icke dertill innebär tillricklig anledning.4 Han har i sitt sednare uppträdande reducerat denna mering dertill, att representationen till denna dag ej umgätts med krigiska planer. Men, frågar man billigtvis, hvarifrån har den ärade talaren hemtat anledningen till intagani ets motivering? Icke från motionerna, icke fran representät!onens beteende, icke från någon känd regerings åtgärd, utan blott från några misslyckade artiklar i svenska tidningar och från en tillfällig missuppfattning utrikes af våra varma och uppriktiga sympatier för det misshandlade Polen. Här finnes ju icke och har ej funnits minsta tillstymmelse till rustningar för ett krig, hvilka väl borde föregå en tilltänkt krigsförklaring. Om således en oriktig opinion om vår ställning till polska frågan tillfälligtvis uppstått i utlandet, så måtte väl denna opinion korrigeras, när man får reda på vår diplomatis åtgöranden, utan att ständerna behöfva framträda med en förklaring för freden, som i sin tur kan blifva lika oriktigt uppfattad, men till men för vår ära och för vår nationalkarakter. Att vi önska fred med alla folk, är klart som dagen, men icke dessmindre kunna händelser inträffa, som göra deltagandet i kriget äfven för oss till en oundviklig pligt, emedan undvikandet deraf kunde blifva ett nesligt brott. Man bör således ej i otid gifva på hand för det ena eller det andra. Redan för hundra år sedan sjöng en svensk qvinna (fru Nordenflycht) för svenske män: En sanning klarnat har, som skänkt åt verlden dager, Och upptäckt deras pligt, som fått om samfund värd, Ij vägen bodig är till en odödlig lager, Ej storhetens bevis, art vara vild och hård. Denna sanning, som uppklarnat i vester, är dock ännu okänd i öster. Om derföre vester skulle vilja låta denna sanning uppklarna äfven för östern, och om detta ej kunde vinnas utan förmedelst krig, så tror jag icke att Sverge ville eller kunde undandraga sig deltagandet i denna verldskamp. Ått se tiden an för denna förr eller sednare möjligen inträdande nödvändighet, tillkommer regeringen, ty för representationen är det vanskligt att i detta taga initiativet. Jag yrkar derföre bifall till utskottets förslag, utan alla förändringar och tillsatser. Doktor Säve erhöll åter ordet och anmärkte att i den föreslagna adressen står, att h gvördiga ståndet ej erkänner som sin pligt c.; det lärer väl ingen sätta i fråga, och tal. visste ej hvartill cn sådan förklaring skulle tjena samt anhöll att ståndet ej måtte bifalla någon på förhand uppsatt adress, utan bifalla utskottets förslag oförändradt. Doktor Liudgren fann det märkvärdigt att hans förslag rönte så starkt motstånd, ehuru det, liksom utskottet, vil:e att motionerna ej måtte till någon åtgärd föranleda, uttalar en förhoppning att regeringen skall göra hvad landets värdighet kräfver, och skiljer sig derifrån blott deruti att representationen må förklara, att den ej för närvarande umgås med några krigsplaner. — Med hvad skäl talas här om krig? frågar man. Motionerna i ämnet äro dock icke så alldeles oskyldiga. Om representationen ber regeringen intressera sig för Polens sak, så förutsätter det väl, att bakom ordet står en man, den mening att man förklarar sig färdig till krig, om det gäller. De äro således, om man ser dem rätt i synaX, ej så fasligt fridsamma. Utom landet tror man att Sverge står med draget svärd; mången anser denna tro vådlig, och håller för en skyldighet att låta utlandet veta, att något sådant icke här är å bane. Den siste tal:s yttrande, att förslaget afsåge en adress, vore för ötrigt ett fullkomligt misstag. Dr Sandberg ville yttra sin mening, emedan så många förfrågningar ingå från hemorten om de gängse kriksryktena ega någon grund. Orsakerna till Polens delning äro kända; men fastän hjertat svider vid beskrifningen om Rysslands tt att gå till väga i nämde land, vågade talaren likväl icke bidraga dertill, att krigets fasor skulle kunna drabba vårt skuldsatta land; ville ej med ett enda aflägset ord bidraga till ett krig, och hyste ej blott fullt förtroende till regeringen, utan ansåg dessutom som dess pligt att handla så att nationen dermed blefve nöjd. Tal. ville ej någon inskränkning i petitionsrätten, men man kan ej beräkna omständigheterna, och det vore odt att ej ha någon del i ansvaret för hvad som kan inträffa; fann ej skäl att frångå utskottets beslut och trodde ej att dr Lindgrens förslag skulle verka den dermed afsedda opinionstörändringen utom landet, utan snarare framkalla en ny misstydning. Dr Gumixiius vitsordade likaledes svenska folkets enhälliga sympatier för Polen, och tog, ehuru ej instämmande i dr Lindgrens förslag, detsamma i försvar för beskyllningen att ej visa något deltagande för ett olyckligt folk, samt förordade i öfrigt utskottets förslag oförändradt. Prof. Agardh trodde den väsendtliga skilnad innas mellan dr Lindgrens och utskottets förslag, utt det sednare lemnar frågan om och sättet för Sverges inpripande i utrikes angelägenheter åt regeringen, och säger att ständerna ej ega sig med landets förhållande till främmande makter befatta; då det förra deremot säger raka mot 9 satsen. Derföre vore utskottets förslag bättre, ty 1 let vore oklokt af representationen att nu kom-, na och uttala måhända en motsatt åsigt till den s regeringen redan yttrat. Tal. ansåg en sädan opinionsyttring ej heller grundlagsenlig, ty om f in 60 SR. O. och 89 R. F. kunde tyckas med1 sifva den, iger dock 11 8 RB. F. att konun-p sen eger behandla ministeriella ärenden huru p ran för godt finner, samt dernti fatta beslut utan A tt ens gifva statsrådet del deraf; detta skulle i lå innebära en motsägelse, och man får väl ej intaga grundlagarne vara så skrifna att den enal 0 paragrafen svär emot den andra. Då säledess tänderna enligt grundlagen ej hafva med lansg lets förhållande till främmande makter att g ore det klokare att antaga utskottets än dr L:s örslag, som dock alltid innefattade ett uttalande 8 rån ständernas sida. lf Dr Lindgren hyllade alldeles samma åsigter)ä örande grundlagen; och professorn skulle haft!k ildeles rätt, om frågan varit om en adress, då ag MA