Aftonbladet – 8 maj 1863, sida 4

Eidsvådan vid Johannishof, Otaliga och omvexlande äro jordlifvets öden och mångahanda de skepnader, hvarunder olyckan förstår attnärma sig oss, stoftets barn. Denna erfarenhet är icke ny, den är tvertom gammal, som veriden, och skall fortfara nge eit mevniskohjeria klappar. vet är ingen lek, såsom den glada ungdomen ofiast tror; nej, det är allvar, ett djupt, ett begrondansvärdt allvar. Sorgen, motgången, lidandet kunna här nakas oss när och buru som helst mot dem skydda inga lås i hemmet och inga ledsagare på vägen, Än komma do skridaiide i länga, svarta mantlar och lägga sina händer på våra älskades hjertan, tungt, tunst, så all de stanna för att aldrig mera klappa. Än svepa de sig i de svikna förhoppningarnes, de grymma missräk ningarnes täta, färglösa dimma, hvari hela vår jordiska lycka förstunker. Än, åter, komma de ruilande på hafvets vreda vågor och ta.a med sig — om ock icke vårt och de våras lif, så åtminstone vårt gods, vårt välstånd, vårt sig I skinande rödt och fara fram på stormens vingar ver våra hem, hväsande, sprakande, gnistrande, omböljande med rök alla föremål och slickande med giriga tungor allt hvad som kommer i deras väg. Olycklig en hvar, som ur sin sömn väckes af ropet: Elden är lös! och som hör en röst, utom eler inom sig, framstamma uppmaningen: fly! — fly, för himlens skull, ionan du krossas af det nedrasande tsket och innan din väg stänges af lågorna. — Lemna allt hvad du eger och blott skynda dig ut, om lifvet är dig kärt! — Och när var icko lifset menniskan kärt, om det än var aldrig så bedröfligt och eländigt! Det är ett sådant fall, bland många tusende, som undertecknad no går att för den svenska allmänheten omförmäla. Hr Brik Rosen, f. d. handlande, hade med sin hustra, född Blomberg. och deras tioåriga son, helt nyligen flyttat ut till egendom Jobannishof. belägen stax utom Skans tull, i Brännkyrka socken, och kronan til hörig. — De bafva rönt många missöden, dessa något åldriga makar, och kämpat med ständiga bekymmer. Sednast hade mannen en liten div-rsebandel långt, långt upp på Götbgatan. men äfven den misslyckades och gaf ej bröd åt den lilla familjen. Uader bela vintern har Rosen varit sängligzande sjok och mer än en gång bar hustrun i sin förtviflan varit frestad alt på assistancen partsä sätta en eller annan af deras tillhörigheter, men alltid återhållits derifrån af tan ken på dea tid, då de måste igenlösas, eller för egaren gå för alltid förlorade. — Ack, nu äro de dock oåterkal leligen borta! Ändiligen lyckades fra Rostn att få hyra rum vid Johannishof. samt äfven att få anlagd en liten småbarnsakola, hvarmed hon hoppades kanna skaffa bröd åt sig sjelf, sitt n ceh sin ännu sjoka man Den verksamma yvinnan hade just slutat bestyret med utflyttningen af det lilla boet, som, jemte familjens gångkläder, en igt hennes egon beräkning skulle uppgått till till ungefär 700 Rör, och det var andra natten (natten mellan den 45 och 146 dennes) som nykomlingarne sofvo under det nya bemmets tak. då, vid hastruns plötsliga uppvaknande, detta tak fö retcdde den hemska anblicken af eld, lysand: genom stora springor. Utan att ens veta hvad hon gjorde ryckte bon åt sig en kappa, svepte den om sig och störiade ut Derigenom räddades bonirgshusen från total förstörelse, älvensom deras egendom, hvilka tillika med Rosens bodde i gården; ty den skrämdas rop hade väckt dem allesammans och msn började släckningsarbetet innan någon främmande hie!p hann anlända. Men Rosens fingo ingenting räddadt, der de, snart sagdt utan kläder kommo utinaitkylan. Fruns försök att komma in i rummet för att berga åtminstone litet sängkläder, misslyckades helt och hållet ach bon måste lemna illtsammans, om hon ej ville blifva innebränd. Och der suto nu de arma under bar himmel, betrak tande huru lågorna derinne frossado af det lila — det sista de kunnat kala sitt. På en pall, som bland något skräp blifvit utkastad, densamma palien, bvarpå modren för 40 år tillbaka sutit och skött sin då nyfödda son. salt hon nu och tryckte den af köld skä frande, barfotade gos sen till sitt hjerta, omsvepande honom, så godt hon kun: de med en svart thibetsklädning, det enda hon vid bergningsförsöket lyckats nedrycka från den redan nästan kolade väggen. Ädle menniskovänner! sen här ett fält för er verksam. het, ettetillfälle au verka i välsignelse. Ty ned en skärf, om än aldrig så ringa, från cr hvardera, sora ömmen för en oförvållad olycka, skall, som man har fullt skäl att hoppas, den Nil:a familjen svart ter komma på fötter och kunna lifnära sig medelst hustruns småbarnsskola och man nens skicklighet i att måa och snickra, endast han återfår sin helsa, förutsatt att de första bebofven blifva snart afholpna Himlens rika väsigne!se öfver en hvar, som här skyntar till bjelp åt de djupt bedröfvade, men om Guds och menniskors barmhertighet icke misstiöstande! För dem, som godhetsfullt vilja lyssna till mia bön om de olyckligas undsättning äro listor inlagda i hrr Bonniers f. d. Fritzes, Maass, Fahlstedts och Rydelii boklådor, äfvensom i br Svanströms vid Södermalmstorg. Bref med gåfvor från landsorten kunna äfven insändas till undertecknad, Stockholm, hörnet af Regeringsgatan och David bagares gara AF 48. och skall för alltsammans ij tidningarne ordentligen redovisas. Stockholm den 24 April 4865. Wilhelmina Stålberg.