Aftonbladet – 7 maj 1863, sida 2

ledning all aterkomma Ull det gamla talet om moln, som skocka sig vid horisonten, om vissa hotande rörelser på djupet, om detta dofva buller, som bådar en storm? Hvarför blir denna verldsdel aldrig nöjd, hvarför sä:ter sig ej en gång denna hemliga sinnenas förbittring, hvarför upphör ej denna agitattom eom med vissa mellanrum på ett så förargligt eller till och med så högst generande sätt ?oroar? de visaste statsmän och vållar patriarkaliska regeringar bryderi och : ledsamheter? Vår verldsdel, som i så mycket går framåt, hvarför skall den i detta enda afseende ännu i dag befinna sig på ungefär samma puäkt som för 60—70 år sedan? Folken: äro ju i det hela taget lyckligare lottade än de varit någonsin törr! Industrien gör jättesteg framåt och bereder individerna för hvarje dag allt större välgerningar och fördelar, jerovägarne och ångbätarne förkorta afstånden till futtiges som rikes beqvämligh:t och nedsätta oupphörligt priset på sina trains de plawir, tillträdet till andlig kultur lättas mer och mer för millionerna, pressen har sin frihet eller på de flesta ställen åtminstone sina friheter, teatrarne göra sitt bästa för att ständigt erbjuda förädlande nöjen, verldsberömda dansöser gästa äfven de aflägsnaste vrår, virtuositeten blomstrar i barnkamrarna och de romanskrifvande damerna fylla fullkomligt lånbibliotekens behof. Hvarför skulle då nationerna icke en gång blifva förståndiga nog att inse, att denna verld dock verkligen är den bästa af verldar, slå sig till lugn, njuta lilvet och upphöra ett vara bråksamma? Man bar panem et circenses4 fullt opp,.! man bar illustrerad ? Unterhaltungslitteratur, man har billiga kläder och, för de skönas räkniog, persiska schalar till ett röfvarköp, man bar dessutom u plysta mini human polis, hvarför då, det oc eviga febertillständ, denna jäs strar och en ) tadt, detta nipg under Det; ytan, dessa spasmodiska ryckningar? är ju högst besynnerligt; det är en anomali. l Nej, det är nödvändighet, det är !ogik, det är mer än det — det är yttringen af något, som är förmer än ånga, romaner och persiska schalar, yttringen af det gudombga i: verldshistorien, af det som utgör mensklig-! hetens adel. Det är uppenbarelsen af folkens bättre jag, det är utbrottet af det eviga, som energiskt skallar sig plats genom timligheten och jlötsligen då och då visar sig inom vår synkrets, kastande ett meteoriskt, bredt sken öfver allt detta dagliga lilla. Det är anden, som masande skakar sitt finger åt en af materien anfäktad verld — olycka öfver den, som icke förstår denna varning eller vänder sitt ansigte bort deri-j från! Deona oro, det är symptomet af ett sådant folkens inre tillstånd, förutan hvilket de vore dömda att å:ergå till naturlifvet eller att stadaa på ständpunkten af etwt slags i yttre afseende civiliserad vildv. Denna oro är just det som visar att vär veildsdel dock aldrig är död, om den också tidtals gofver. Denna oro är hvad som röjer, att Europa är något mer än en blott fulländad mekanik, att den är en organism och att i denna organism, himlen vare prisad, fianes ett hjerta som slår. Den högre statskonstens hofoch lifmediei förklara oss, att detta är en sjukdom, ett politiskt hbjertlidande, och kabinetterna kalla alla sansade till bjelp mot detta revolutionära tillstånd, som icke kan annet än inge så berättigade bekymmer och motarbeta de vackraste föresatser. Sjukdom och revulutionärt tillstånd så mycket ni vill! I hvad fall som helst en kris. Meu just genom krisen är det helsan skall återvinnas, och detta, att en kris är till, bevisar i vår politiska verld, för hvarje gång den återkommer, ätt patienten åtmins!one icke skall aflida af astheni. Det är dock en tröst för oss alla, sem vilja att han skall lefva. Så länge förhållandena äro, som de tyvärr äro, att inom de flesta länder tronens privata intressen och folkets allmänna me ning ieke kunna förlikas, och att mellan kabinetterna och nationaliteterna är ett svalg, skall denna oro, hvaröfver diplomat rna vemodigt klaga, aldrig upphöra, och upphörde den — detta är den simpla sanningen — vore nationaliteten ett tomt ord och den allmänna opiaionen ett väder. Så länge oron tinnar, är der kraft qvar, qvar, vilja qvar, moral qvar, gott: matiskt. Lugn och vindstilla öfver verlden, der rätten trampas under fötterna, der hundraåriga lidanden och olyckor hånas, der rid derlighet och ära ses öfver axeln, der en koalition af några mäktiga herrskarce siter sitt Ssic volo, sic jubeoX öfver allt annat det vore folkens faktiska afsomnande till den eviga hvilan. Men vaknar der vid allt detta en oro, som ingen makt kan lyckes besvärja, och rycker det krampaktigt 1 folkens kögra hand, liksom önskade den gripa efier ett svärd, och blixtrar det till i Europas öga, som vore staget icke fjerran, då, och så länge detta förnyas för varje nytt attentat, hafva vi en borgea för det rättas slutliga seger och för den lidande mensklig hetens framtid. Den oro, som i detta ögonblick u!gör öm net för stormakternas rörande framställningar i czarens hufvudsted, den är vår verldsdels heder och låtom os3 unna 033 sjeliva denva stolthet! Den är uttrycket afen hos folken djupt rotad rätiskänsla, som aldrig förqväfves och som: aldrig skall hvila förrän den gjort sis gällande. Ingen förfinad epikyreism, ingen materiell och ögonblicklig lycka, inga ojutniogens demoraliserande sirensånger hafva förmått att ho3 Europas nationer döfva harmen öfver den himmelsskriande oröttfärdighet, .eom kastat Polens ädlaste söner i bojor eller landsflykt öch gjort 2f detta de ärorika bragderaas land ett permanent kos asackläger. Men det är för värt århundrade en skam och en ygnära, att kabinetterna, efter ett redan under mångas mänader ut: tränjdt nytt polskt sorg:pel, öga mot öga med ett menniskoslagteri utan hejd och en mordbrand utan gränser, ännu icke hafva annat att bära fram till kejsar Alexander li:s tron, än eo lam och tveksam föreställning om händelsernas Soroande utveckling. Europa åa ml i ta LU I i