Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 2

STOCKHOLM den 6 Maj. Eref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 28 April. Någon egentligen större politisk diskussion har ännu icke förefallit i riksrådet; men dess plena ha dock haft sitt intresse, och de ha icke allenast åhörts af en talrik åhöraresamling, utan det kan äfven tydligt märkas att folket med temligen spänd uppmärksamhet följer denna församling. I går behandlades först förslaget om en ny telegrafkabel öfver Öresund. Förslaget är baseradt på en öfverenskommelse med Sverge, i det att hvardera landet skall bidraga till hälften i omkostnaderna, hvilka inalles äro beräknade till 30,000 rbdr. Utgiften skall i Danmark tillsläppas af postoch telegrafväsendets öfverskott, under finansperioden 1862—1864, och här komma vi nu strax in på ett af dessa egna finansförhållanden, som gemensamheten och dess upphörande medfört. Postoch telegrafväsendet är i sjelfva verket en gemensam sak och dess öfverskott också; man vore derföre frestad att tro, att denna lag icke kunde bli gällande utan de holsteinska ständernas samtycke; men så är det ej. Det finnes nemligen en klass af gemensamma utzifter, hvilka angå lokala insfitutioner i en särskild landsdel och som skola erläggas förut; dessa kunna enligt redan befintligt beslut beviljas fullt utafriksrådet, och hit hör just utgiften till en telegrafkabel öfver Öresund. Blefve det fråga om en telegrafkabel öfver Elben, så skulle hela anslaget framläggas för de holsteinska ständerna. Några författningsföreskrifter för en sådan ordning känna viicke, och det kan också vara högst tvifvelaktigt om holsteinarne erkänna den; men ett dylikt förhållande kände man för öfrigt mycket väl un der perioden från 1850 —1852. Blixen-Finecke föreslog, att telegraf-frågan skulle utan diskussion hänskjutas till ett utskott på grund af de svåra tiderna och situationen3 oklarhet, men detta förslag fann ej anklang. I afseende å sjelfva saken föreslog en medlem att hellre lägga kabeln mellan Helsingör och Helsingborg; men finansministern upplyste, att man både å danska och svenska sidan frångått denna tanke af fruktan för de många fartyg som samlas vid Helsingör och hvilkas unkaren äro farliga för telegrafkabeln. Under dessa förhandlingar upplystes i förbigående att regeringen glömt att meddela riksrådet officiel underrättelse om kungörelsen af den 30 Mars, en glömska, som är temligen besynnerlig, då detta dokument onekligen har ett viss intresse. Förslaget om utstyrsel åt H. K. H. prinsessan Alexandra Carolina Marie Charlotte Louise Julie till Danmark öfvergick till andra bebandlingen utan någon diskussion och utan att någon röstade deremot. Jag upptäckte dock att baron Biixen Finecke, ehuru han ej röstade mot förslaget, icke heller rö stade för det; jag trodde att detta kom af delikatess, ty han är prinsessans onkel och man bör ej gifva sig sken af att vilja gynna sin familj; men så uppläckte jag också, att det var enahanda förrällande med Balthazar sen, och då han mig veterligt icke rmare förhållande till prinsessan än ni och jag, så måste jag förmoda att det ligger en princip i denna underlåtenhet att rösta för förslaget; men hvilken? Ja, se det vet jag ej! Det tredje förslaget som förekom gick ut på att gifva 59 personer infödingsrätt i konungariket och Slesvig, Detta är i sjelfva verket ett af de mest betecknande försiug, dels derföre att en afsöndringstanke ligger deri, dels emedan det vid det förra riksrådet var mycken fråga om att gifva en sådan mindre? infödingsrätt; men det betraktades då såsom en förgripelse mot helhetstanken, en försyndelse mot monarkiens id 0. 8. V., 0. 8. V. Generalprokuratorn A!gren-U-siog, som är reaktionens Cerberus, anföll förslaget och gläftste och bet efter det ef alla krafter i det han företräesvis sökte visa hvilka förskräckliga följder det kunde medföra, att en infödingsrätt fanns för monarkien och en annan, som bloit gällde en del af monarkien, konoungariket och Slesvig. Förutsatt t. ex. ait en far nu fliage infödingsrätt i konuncariket och Slesvig, så skulle haus barn om 18 år, d. v. 8. de barn, han anciwr får, bekomma infödingsrält i hela monarkien och således hu större i gerätt än han. Detta är onekligen en fariig sak för familjlifvet om 18 år, och om det ej fanns så mycket an nat som passerade, borde man obestridlgen också göra detaldra största afseende härpå, men nu blir det väl ingen annan utväg än alt låta saken ha sin gång. Hall gjorde sig besvär att visa, att dezna lag icke hade nägon afsöndringsbetydelse; det var enligt hans uppfattning en biilighetslag. Nu hade dessa 59 personer, till större delen infödda tyskar, en gång klappat på förgäfves hos riksrådet och en gång förgäfves hos de holsteinska ständerna; det var synd att låta dem stå längre utanför och förbindra dem från att komma i fullt åtnjutande af medborgerliga och politiska rättigheter. Men i ett af sina föredrag kom han till och med att med sällsynt bestämdhet uttala hvad som är regeringens politik, dess program. Regeriogen vill icke afskära något uf de band som förbinda l!andsdelarne utanför det tyska förbundet med dem som äro medlemmar af detta. Hon vill sträfva för att dessa landsdelar kunna röra sig med frihet och sjelfva afgöra huru länge de vilja bibehålla den fakliska gemensamhet som förefiones, och om ; landsdelarne skulle få ögouen öppna för att: gemensimheien är dem till nytta, så tro regeringen, att det skall lända dem till båtnad. Regeringen vill således icke taga af1 itiativet. : ammanställer man detta i H i H