Aftonbladet – 5 maj 1863, sida 3

SSE TRBEETe Arkitekten. Ekman utvecklade i ett skriftligt föredrag sin vid förra sammanträdet yttrade åsigt om Nybrohamnens inskränkta ulrymme samt uttalade nu den öfvertygelse, att expropriationernaskulle blifva drygare för att komma dit än för att komma till Klara sjö. . flr Blanche trodde att den som hvarken är tekniker eller affärsman icke kan göra annat än lyssna till dem som anses för auktorileter. väga deras skäl och der han finner tyngdpunkten bygga sin tro och sitt beslut. Men om dessa auktoriteter äro delade i lika många läger, bekämpande och uppätande hvarandra, liksom infusionsdjuren i en vattendroppe, då återstode endast att fly till auktoritetstron, som icke är annat än de fredliga idrotternas ultima ratio, och då vore det gilvet att man mera måste tro på dem som försökt och lyckats än på dem som icke försökt, men aldraminst på dem som försökt och misslyckats. Sålunda hade tal. kommit till den öfvertygelsen att öfverste Ericsons sammanbindningsplan vore den bästa. Det vore lika genialiskt till uppfinningen som lyckligt genom tillfälligheten att man kan genomskära en stor stad och ändå så litet störa den inre kommunikationen. Det som störes är den mindre kommunikationen och det som störer är jernvägen; men jernvägen är ju den större. Skall då det mindre upphäfva sig mot det större, delen mot! det hela? Detta är icke naturens ordning, icke sunda förnuftets. För öfrigt vore det en stor poetisk tanke detta lokomotiv, som spränger fram genom ett berg djupt under grundvalarne för en stadsdel och åter fram öfver en ström, speglande deri sina rader af vagnar och menniskohufvuden och försvin ner bland bergslagens skogar och malmverk, försvinner för att återkomma, dagligen komma och gå. Det vore ett n:onument som efterverlden skulle beundra långt efter sedan den glömt våra strider och små insigter, men som icke skulle ha varit så små, om man mindre tänkt på den tid som är än på den tid som kommer. Kamrer Dollgren uttalode sig, på grund af farhågor för utländsk skuldsättning, emot allt opinerande för jernvägar norr om Mälaren, och yrkade afslag å utskottets förslag. För öfrigt utbytes flera repliker mellan hrr Wallenberg och Hjerta samt friherre Skogman å ena sidan och hrr Stråle, Weser, Stål, Wistrand och Ekman å den andra. De förra understödde hr Fröbergs amendement de sednare utskottets förslag. De flesta argumenterna å ömse sidor voro sådana som varit hörda förut under debatterna i ämnet. Till d3 pikantare episoderna hörde herrar Stråles och Wallenbergs mot hvarandra riktade tillvitelser att hafva velat skrämma med frambesvärjande af busar. Hr Wallenberg betecknade såsom sådana dels hr Stråles tal om att om banan ej samanknötes här, så komme det att ske vester om Mälaren, dels ock det ständiga pekandet på Göteborg såsom en rival, mot hvilken vi ha att värja oss, Hr Stråle åter ansåg talet om vådor, omkostnader 0. s. v. vara busar som man använde från andra sidan. Hr Stråle ansåg, att man nu alideles icke behötde tänka på eller tala om några kostnader, hvaremot hr Wallenberg sökte ådagalägga, att fullmäktiges opinion skulle haft vida större betydelse om fullmäktige visat att degjort sig reda för hvilka kostnader som skulie drabba staden och tillkännagifvit sin beredvillighet att bestrida dessa kostnader. Detförundrade emellertid icke hr Wallenberg alt br Stråle var så ifrig, då han i sin reservaton i statsutskottet yttrat, att om sammanbindningen ej nu beslötes, komme den aldrig till stånd — ett yttrande, som antydde att hr Stråle fann förslaget så svagt, att det ej tålde vid ytterligare tre års begrundande. Mot förslaget att leda banan till Ladugårdslandsviken anfördes af sammanbindningsbanans anhängare, att nämnde vik vore för grund för större fortyg, hvarföre man också der såge endast vedskutor och höbåtar. Med anledning häraf frågade hr Wallenberg hvilka tremastare man hade sett i Clara sjö. En särskild polemik uppstod om hvad hr Leijonancker verkligen föreslagit eller icke föreslagit, dervid å ena sidan påstods, att så snart man attackerade någon punkt i hr Leijonanckers förslag, så hette det att han ej föreslagit åtgärden i fråga; å andra sidan svarades, att åtskilligt blifvit skrifvet) på hr Leijonanckers räknins, hvilket omförmälts i hans förslag endast derföre, att han velat visa att men äfven med detsamma kunde begagna sig af åtskilliga anordningar, som föreslagits af frih. Ericson, såsom t. ex. spåren längs Skeppsbron, bron öfver strömmen 0. s. Vv. Sedan diskussionen förklarats slutad, propositioner framställda och votering begärd, röstades först om hvilketdera som sku blifva kontraproposition, antingen afslag eller ock det af hrr Fröberg och Skogman framlagda moderata förslag till meningsyttring. Dervid begagnades den vid voteringar om kontraproposition vanliga taktiken, att majoriteten röstade för det förslag, som hade minsta ulsigt att gå igenom vid den slutliga voteringen. Sålunda beslöts med 61 röster mot 32, att afslag skulle blifva koptraproposition. De 32 rösterna voro för det moderata Fröpergska förslaget. Tager man derjemte i betraktande, att bland dem som röstade för afslag äfven befann sig hr charlau, så befinnes det att inalles 33 of de närvarande 93 fullmäktige icke ville biträda utskottets förslag, så länge något annat antagligt förslag fanns art rösta på. Se dan emellertid detta blifvit i den första voteringen undanröjdt, utföllo vid den slutliga voteringen 52 röster för bifall och 24 förafslag. Det beslöts att uttätande och beslut jemte reservationer skulle tryckas och blandriksståndens medlemmer utdelas. Er Wallenbergs motion om utredning af kostnad rna för de staden grabbande arpetena i sammanhang med anläggningen, ansågs besvarad genom betänkandet. Den an, Om en rese an mot extra afgilter imporien till Stockholm, afjstypktes på den grund att detta vore en framtida oms0rg, Unlåtandet härom bifölls utan diskusso UTRIKRS