Aftonbladet – 2 maj 1863, sida 2

Polska frågan har i dag på förmiddagen förevarit till behandling i alla fyra riksstånden. Hos ridderskapet och adeln egde en vidlyftig och i flera hänseenden ganska intressant debatt rum, till hvilken vi sednare återkomma, så väl med en närmare redogörelse för förhandliogarne som betraktelser öfver I ett och annat yttrande samt öfver totalintrycket af det hela. H. exc. statsministern ör utrikes ärendena uppträdde med ett längre föredrag, hvaruti han upplyste, att svenska kabinettet redan den 2 Mars (så ledes samma dag, som den första engelska cirkulärdepeschen är daterad) aflåtit en note i ämnet till svenska sändebudet i Petersburg, och att det sedermera den 7 April uti en not uttalat inför ryska kabinettet sina åsigter rörande den olyckliga sällningen i Polen. Dessa noter vore visserligen affattade i ett mycket hofsamt språk, men regeringen hade ansett detia bäst öfverensstämmaande med våra förhållanden. H. exc. erkände uttryckligen (emot yttrandet i utskottsbetänkandet), att riksens ständer ha full grundlaglig rätt att göra framställningar till regeringen äfven i afseende på den yttre politiken. Friherre A. C. Raab uttalade sig uti ett vidlyftigt föredrag för Poiens sak och ansåg, eft på den ståndpunkt sakerna nu stode, molicnärerna kunde vara fullt belåtna med utskottets betänkande, emedan deri yttrades, att de sympatier som uttalats för Polen vore svenska folkets, och yttrades tillika den tillförsigten, att regeringen skulle haadla i öfverensstämmelse med dessa nationens kända tänkesätt. Utskottets motivering klandrades deremot af flere talare, deribtand frih. W. F. Tersmeden, derföre att densamma på sätt och vis ogillar all inblandning i den yttre politiken. Frih. Tersmeden uppställde i stället ett förslag till beslut, af det innehåll att ridderskapet och adeln lifligt delade sympatierna för Polen och dess frihetsstrid och hyste den tiilförsigt, att K. Maj:t icke lärer underlåta alt på diplomatisk väg samverka med andra makter till Polens förmån enligt folkrättens och mensklighetens fordringar, utan att derföre blottställa freden, så framt icke Sverges sjeifbestånd och värdighet det kräfva. Denna dagordning understöddes af flera talare, men. ogillades af andra, bland dem af frih. Sprengtporten, som önskade att man skulle stanna vid att. låta motionerna förfalla och ogilla utskottets motiver. Varmt yttrade sig för Polens sak herrar Brakel, P. B. Teremeden, v. Qvanten, som var den ende, som yrkade bifall till motionerna, och frih. H. Hamilton. För öfrigt uppträdde grefve af Ugglas, frih. R. Cederström, grefve E. Späårre, hr R. T. Cederschiöld, kapten Reutersvärd (som var den mestförskräckta bland alla), hr af Klint och friherre Ahblströmer, hvilka båda sökte försvara utskottets yttrande om oberättigad inblandning i yttre politiken, samt hr v. Knorring. Efter anställd vote: ring blef frih. W. F. Tersmedens motiverade dagordning antagen med 125 röster mot 35, som röstade för hr Cederschiölds förslag att antaga utskottets motivering med åtskil liga uteslutningar. I presteståndet blef samma motiverade dagordning framburen af d:r Lindgren cch antagen med 27 röster emot 19, sedan riksarkivarien Nordström i ett längre lysande föredrag hade uppträdt för Polens sak och lifliga sympatier i samma riktning blifvit uttryckta af d:r Säve, kyrkoherden Otterstöm, d:r Gumeelius, professor Agardh m. fl. hvilka helst önskade antagandet af utskottets motivering: I borgareståndet afgjordes frågan efter en ytterst animerad diskussion sålunda, att ståndet antog utskottets förslag med 37 röster mot 27. Dessa sednare röstade för en afhr Ekman föreslagen motiverad dagordning, som afsåg att innebära en fredsdemonstration. Denna votering är särdeles betydelsefull, till följd af den diskussion som föregick densamma, och hvars märkligaste moment var ett yttrande at hr Lallerstedt, ge nom hvilket han ådagalade dels att ett bifall till hr Ekmans förslag skulle på samma gång beröfva oss verldens sympatier som vi nu i så hög grad ega och tillika utgöra en vink för Ryssland aft det icke behöfde nägra trupper för att hålla elt öga på Sverge utan kunde ötan fara kasta dem öfver Polen, — dels Ock, att om man drefve det till en votering i hvilken det ä ena sidan rösta: des för fred, såmåste den andra sidan anses rösta för krig, och att följaktligen fredsifrarne, om de tappade en sådan votering, i sjelfva verket hade åstadkommit alldeles motsatsen at: hvad de åsyftat, åstadkommit en. demonsiration för krig. Flertalet af dem, som understödt hr Ekman syntes också i det. afgörande ögon5licket inse vådan af en så äfventyrlig votering, så alt det dröjde länge innan densamma begärdes, och det tycktes som omvingen voteriog skulle blifva af, då den dock till slut påyrkedes af hr Lemcehen, och ledde till det af hr Ekman och hans vänner säkert ieke väntade resultat, som vi ofvan omförmält, men til hvilket man i sanning har skäl att lyckönska hationen, då det sätt, på hvilket farhågorna för äfven den aflägsnaste möjlighet af ett krig gaf sig lult hos en och angan medlem af minoriteten, verkligen måste, äfven för a i öfrigt mest fredsälskande, framstå såsom i hög grad ömkliga och omanliga. Vi böra tillägga, att flertalet bland dem, som önskade bifall till utskottets förslag, inlade reservatiqu mat deri förekommande ifrågasättande af ständeroas petitionsrätt i frågor om den yttre politiken. I bgrdeståndet antogs likaledes utskottets motivering efier en votering, som utföll med 63 röster mot 20, som önskade antagandet af frih. H. Raabs reservation.