Aftonbladet – 1 maj 1863, sida 3

mittenter fordra, att jag till protokollet yttrar min oförgripeliga mening; och jag försäkrar att jag icke med många ord skall taga ståndets dyrbara tid och tålamod i anspråk. Jag börjar då med att förklara, att det säkert icke finnes nåfon inom det gamla Sverges landamären, som an hysa varmare sympatier för det arma, olyckliga och blödande Polen. Redan i mina IDE lingaår svallade mitt hjerta högt, då jag hörde att Polen hade brutit sina fjettrar och kämpade den ena segerrika stiiden efter den andra mot ina förfärliga och grymma förtryckare. Och nnu i denna stund kan jag knappt utan tårar läsa de underrättelser, som genom vår tids snabba kommunikationsmedel ingå om striderna och blodbaden och de andra rysliga tilldragelserna. Jag vill sålunda för min ringa del gerna vara en af de första som af hela mitt hjerta deltager för Polen och anser det för en skam för hela vårt århundrade och för den kristliga bildningen, att sådant kan ske, och att ingenting göres för att afstyra det onda, och jag godkänner derföre helt och hållet de varma och hjertgripande uppmaningar, som i detta hänseende förekommit uti såväl den inhemska som den utländska tidningspressen. Men, mina herrar, symspatier äro en sak och den praktiska verklighetens behof och intressen äro en annan. uru mycket jag än deltager för polackarne och gerna ser att andra hysa varmt deltagande för dem och deras heliga sak kan jag dock icke på ringaste sätt inse, att detta skulle kunna berättiga mig eller någon annan att gå och offentligen utbasuna dessa sympatier och derigenom medelst tal, sammanskott och hvarjehanda andra mer eller mindre offentliga tillställningar och opinionsyttringar reta en mäktig granne. Jag reserverar mig på det allvarligaste emot hvarje tyst förmodan, att denna min tanke kommer af något slags klenmodighet. Nej, mina herrar, om det en gång kommer derhän, att vi måste kämpa och ingen annan utväg gifves, då skola vi säkerligen med mod i hågen, med stål både i armen och svärdet uppträda såsom våra ärorika förfäder -och visa oss värdiga söner af Manhem; men den dagen hoppas jag på Guds makt, att jag aldrig skall komma att upplefva. Högsintheten är mycket god och ädel, men vi veta alla af historien att den leder till förderf. Detinser äfven det stolta Albion, hvars statsskick och förhållanden vi så ofta hört framhållas såsom ett mönster för oss. Hafven I någonsin, mina herrar, hört talas om att England kostat ut en droppa blod eller ett pund sterling för Polen och desg upprätthållande? Men är icke England nu beredt att med enthusiasm börja ett krig mot sina stamförvandter i Amerika och ställa sig på slafstaternas sida? Och hvarföre? Jo emedan det finnes någonting som talar här i verlden och det är intresset. Bristen på bomull är, när allt kommer omkring och huru mycket än poeter och fantaster må rynka på näsan, en långt vigtigare omständighet än alla traktater och de så mycket missbrukade fraserna om menskliga rättigheter. Jag har visserligen hört något talas derom, att vi skulle ha något intresse i Polens befrielse ; men det är i tidningarne jag sett detta lösa och obestyrkta påstående, och jag tillstår uppriktigt, att jag icke det ringaste bryr mig om hvad tidningarne yttra i denna sak, innan jag får se tidningsskrifvarne kasta bort sina pennor och gjuta om sina stilar till kulor och på det sättet taga initiativet, såsom det heter. Jag frågar hvarje praktisk menniska med någon kännedom om ställningen och affärsförhållanden: hvad ha vi för intresse i Polen att bevaka? Är det ens tänkbart, att vi skulle kunna ha något att vinna genom återställande af detta rike, som icke en gång har en hamn vid Östersjön? Långt ifrån att Polens sjelfständighet skulle befrämja våra intressen, har det ju redan visat sig att ensamt det okynniga pratet derom har vållat att våra obligationer sjunkit en hel procent i Hamburg, hvarom man har svart på hvitt i den officiella tidningens telegrammer. Man har talat om den ära, som vi skulle vinna i Europas ögon genom att uppträda för Polen och att vi skul:e förlora vår ära genom att vara overksamma. Jag bekänner uppriktigt, att den äran bryr jag mig icke mycket om. Jag erinrar mig historien om bonden, som blef dömd att förlora äran och frågade: Får jag äta då? Ja. Får jag dricka då? Ja. Får jag röra mig fritt och ledigt? Ja. Nå, då är jag ganska belåten och förnöjd. Vare det längt ifrån mig att förmena, att vi skola försjunka i materialismen, som ingen kan fördöma mera än jag, eller att vi skola sluta oss såsom snäckan uti sitt skal. Vi böra med vaksamhet bevara vårt anseende och vårt inflytande, och aldrig tåla att någon visar oss öfversitteri eller kitslighet, framför allt icke de som ära svagare än vi. Jag kan till och med tänka mig, att ett verksamt uppträdande från vår sida för Polens skull kunde ifrågakomma. Om hela Europa förenar sig om att aktivt uppträda och att göra sina fordringar gällande för den rättvisa saken; må vi då äfven med stolt och friskt mod fripa verket an och visa att det gamla Götha ejon icke sofver och att än bor kraft och mandom ibland Sveas uråldriga fjällar. Det må dock vara hvem som helst tillåtet att betvifta, att den stunden skall komma i brådrasket. Men må vi till dess tiga och akta oss för det munväder som redan burit så sorgliga frukter. Må vi uti tyst förtröstan lita derpå att vår ädle högsinnade konung och hans förträffliga ministåör skola, helt och hållet vår bön förutan, vata att styra och ställa med dessa saker, så att allting år bra och hvar och en kaa vara fullt belåten. Vog veta de hvad landets väl kräfver, utan att allmänheten behöfver blanda sig deri. När hvar och en sin syssla sköter, da går oss väl, ehvad oss möter; Jag slutar såsom jag börjat med att högtidligen och uppriktigt förklara, att jag är så varm vän af Polen som trots någon och att jag på förhand reserverar mig mot hvarje insinuation som kan göras mot mina sympatier för ett ädelt och olyckligt folk.