Aftonbladet – 30 april 1863, sida 2

nu skulle han aldrig tvifla mera, he!a hans återstående lif skulle endast hafva till mål att söka gissa till hennes önskningar, och till bevis derpå skulle han redan denna dag skrifva till madame Teverino att hon och hennes dotter icke behölde göra sig mödan att komma till Birgersborg. Han ville icke se dessa menniskor, hvars närvaro misshagade hans hustru. Han föraktade sjelf de oädla motiver som förmått honom, emot Gurlis önskan, inbjuda dem etc. etc. Gurli liknade en bild under det Allon slösade på henne aila dessa försäkringar. Hon förmådde icke med ett ord, ett leende besvara hans smekningar, eller gifva tillkänna att hon rördes af hans tacksamhet. Det såg ut som öfvermåttet i densamma verkat så pinsamt att hans ord förlorade allt värde för henne. Slutligen gjorde sig Gurli lös från mannens omarmning. Låt mig gå, Allon, sade hon, jag har behof af att vara ensam. Hon räckte honom handen, bi:ogende: Jag vill önska och hoppas att det offer jag bringat dig må föra välsignelse och frid med sig.4 Allon kysste hennes hand och Gurli gick. Blefven allena försjönk Allon i tankar. Gurlis köld, då han slösade med så mycken ömhet, framstod för hans själ, och dervid glömde han hennes eitergiit för hans önskningar. Han blef åter missnöjd och framkastade den frågan om han verkligen, för det Gurli aflägsnade miss Stewart, behöfde ålägga sig försakelsen att ej emottaga Teverinos. Alion gjorde sig blind för den vädliga lek han dref med Gurli och sin frid. Han lyssnade endast till sin egoism och förblef döf