Aftonbladet – 25 april 1863, sida 3

ning till skatte remitterades till s sutskottet Böra vitlterhetsidkare tinderstödias af staten? Vid svenska riksdogen har ett förslag blifvit väckt, att staten, som i många riktningar underetädjer den bildande konsten, ät: en ekulle göra något för att sätta rikare begafvade skalder i tililälle att sysselsäta sig med sin konst, uten att nedtryckas af brödbekymmer eller nödgas uttömma simma krafter på yrken och befattningar alldeles främmande för deras vittra kallelse. Ett sådant förslag förtjenar destoheltre behjertande, som ingen lärer kunna bestrida skaldekonstens betydelse för ett folks kultur och nationella utveckling, för utpräglandet ef en beståmd nationel individuslitet och väckande af na tionalmedvetandet, men det kan på sansma gång icke förbises att hos ett mindre folk, der älven den utmärktaste författare kan påräkna biott en jemförelsevis ringa läsekrets, det är mycket svårt, oftast omöjli att finna sin utkomst e :dast genom sin för sattareverksamhet, framför allt då det blir fräga om att frambringa något utmärkt, men som, mält i ark eller volymer, icke blir af jemförelsevis så stor betydenhet. Åtskilliga af de skalder, som i närvarande stund utgöra Danmarks stolthet och hvilka riktat ess vitterhet med några ef dess skönaste blommor, ha genom statspensioner blifvit sotta i tillf art uteslutande egna sig åt skaldekonsten och utan tvifvel till icke ring del derigenom blifvit hvad de äro för land och dess vitterhet. Såsom ett bevis på huru i brödrariket Norge en likartad råga uppfattas, återgifva vi bär nedan efter Morgenbladet? redogörelsen för en diskussion, som nyligen egde rum i noreka Sworibinget vid behandlingen af gageoch pensiouskomitens utlåtande angående den kungliga propositionen om beviljandet af en årlig pension å 1600 rår till skalden Björnstjerne Björnson. Komitepluraliteten hade alstyrkt beviljandet, hvaremot en medlem (Saxluod) föreslagit att den begärda summan skulle årligen beviljas skalden under stundande stalsreglering. Debatten öppnades af Sazlund, som i korthet närmare utvecklade sin reservation mot pluralitetens afstyrsande beslut. Derefter sökte Valstad försvara majoritetens utlåtande medelst grunder, hemtade hufvudsakligen från den högre poe siens opraktiska karakter och gagnlöshet, under alla omständigheter, hvad folkets lägre klasser bevsflar, och tillade, att han för sin del trodde sig hafva gjort den erfarevhet, att man kunde inhemta längt flera kunskaper och en större nyttig behållning af goda böcker, skrifna på ram prosa, än af skaldestycken. Till sistone dröjde talaren vid statskassans mindre goda tillstånd och folkets medellösa ställning. Rektor Holmboe utvecklade derpå i ett längre, varmt och inspireradt föredrag skaldekonstens oberäknelig a betydelse för folkets kultur och utveckling samt påpekade den glans, som Björnson redan genom sin skuldeverksamhet kastat öfver sitt namn och sitt land. ig nedlade i norska bondeståndets namn en bestämd protest mot de af Valstad yttrade åsigter om konstens och poesiens betydelse för folket och individen. Sakförare Sveduputvecklade derefter i ett lysande föredrag konstens och vetenskapens betydelse för folket vid sidan af dess materiella utveckling, samt den stora skuld, hvari de efterkommande, såväl folket i allmänhet som individen isynnerhet, stode till föregångarne, på hvilket konsteller vetenskapsält de än hade verkat; och han påstod, att Valstad minst af alla borde förneka denna san ning; han skulle icke varit den han vore, om det icke så förhölle sig. Talarea uppvisade derefter Björnsons stora värde som nationel skald. Ro f Olsen ansåg sig befosad att protestera mot det efter hans mening löjligt öfrerdrifna sätt, hvarpå man höjde den unge och ännu omogne diktaren till skyarne, samt förklarade, att han icke ville låta Deherrska sig afett kotteris skrik. Han röstade mot ett anslag, som skulle draga stora följder efter sig, och förklarade, att han, om detta anslag ginge igenom, skulle rösta för hvarje förslag om skaldepension, som kunde in komma till storthinget, och antydde, att om det komme an derpå, så skulle han sjelf väcka för slag derom. Han kunde så mycket mindre rö sta för ett anslag, som skulle räcka för statsregleringsperioden, efter som han icke fann det önskvärdt, att storthinget hvarje år skulle sitta som esthetisk kritiker. Aall påpekade, att skal derna i Norge mera än i andra länder vore i behof af understöd från staten, på grund af deras ringa läsarekrets. Derjemte fann han, att Björnson vore en äkta nationel skald; och än skönt han medgåfve, att olika meningar kunde finnas om cen skalds värde, trodde han dock, at: enhvar i denna sak finge döma efter det intryck, han personligen hade rönt, och i så Tall ville han säga, att Björnsons nationelta berättelser för honom vore ti!tträckliga. — Richter bestred, att Rolf Olsen vore kompetent att bedöma Björnson, likasom äfven, att denne, såsom påstådt blifvit, hade ropet för dagen att tacka för sin berömmelse. Han protesterade mot den insinuationen, att norska allmänheten skulle dela komitepluralitetens åsigter om konstens betydelse och värde. Komiten hade rätt att vanrykta sig sjelf, men icke au vanrykta den norska allmänheten. Han hoppades storthinget icke skulle göra det omöjligt för Björnson att egna sig ät sin poetiska kallelse och stödja sin borgerliga existens på sitt eget land och folk. Rektor Homboe bemötte derefter Rolf Olsen. Jaablek väckte i ett längre föredrag upprepade gånger thingets mun terhet. Han ville icke rösta för et anslag till något, som han icke kände till elier förstod sig på. Han jemförde detta anslag med en begäran, som en klädeshandiare en gång ingaf om tillskott för sitt yrke, emedan detta icke lönade sig; denne fick tillskottet, och så gick allt bra. Slika anslag vore emellertid talaren icke för: man borde icke uppmuntra till något, som icke lönade sig. Att här bevilja ett bidrag af statskassän, vore detsamma. som att beskatta alla