Aftonbladet – 25 april 1863, sida 2

på afstånd sig högljudt tillkännagifvande brandvakten hemta den tröst, att han icke åkte in i ett Pompeji, utan i ett samhälle af visserligen sofvande väseaden, men icke döda; brandvaktens stämma var för honom tillräcklig för att konstatera tillvaron af en mensklighet, ungelär på samma sätt som den lätta doften at en cigarr i de höga, hvälfda vestibulerna af ett gammaldags slott eller herresäte välkomnar den besökande med det ljafliga och glada budskapet, att en menniska dock verkligen nyss har passeraligenom all denna storartade, men nedtryckande ödslighet. En stad utan hyrvagnar och omnibusar om dagen är en ängslighet, en stad utan brandvaktsrop om natten är den sannkyldiga melankoliska döden; men den nya tiden vill a! solat så ha det, det är ett af det nittonde seklets framsteg, heter det; nåväl! vi måste fiuna oss deri med resignation, vi få göra, som köpenhamnaren när det regnar, han låter det recna. I sjelfva verket tår köpenhamnaren snart jelf ett godt tillfälle till att för verlden visa sin styrka i denna filvsofi, då om ett par månader Veegteren4 oflicielt försvinner från bans gator. Om någonsin denna figur varit typisk för en hufvudstad och om brendvaktsväsendet någorstädes rentaf ingått i en befolknings sed, så har det varit i Köpenhamn. Han har der varit icke blott en offentlig jensteman, utan på samma gång en troast och mycket anlitad husvän, och han rar burit det dubbla ansvaret som kommurens högtbetrodde man och den enskildes örsyn. Han har icke endast hafi det värf tt sjunga sin visa för hvarje ttmma och Ht passa på nedbrunna ljus, utan han har fven, en annan Sankt Petrus, haft Dycksrne till alla poriar, och liksom det åle, at honom att i behörig tid stänga dem,