detta uppenbart endast en i broderlig glä dje och vänskap grundad anticipation). Det betyder intet, att Gustaf i ett förtroligt bref till Schröderheim från ungefär denna tid. (i dennes Anteckningar) raljerar öfver de mystiska? derhemma och undrar öfver hvad de skola säga, då de få veta att samma stund elden kom lös ifrimurebarnhuset?, körde han, kungen in i Rom, samt tillägger: för nägra är sedan, hvad kalkyler hade vi ej sjelfva gjort deröfver, men dautres temps, dautres soins!? De omsorger, han nyss heft sig så angelägna i Florens, äro i sjelfva verket af föga annan eller uppbyggligare art, än de funderingar, som bröderna derhemma? förehade, och den enda möjlighet till att förläna dem någon allvarsammare sida, är och blir just den tydning Schröderheim gifver deråt, nemligen en mer eller mindre dynastiskt-politisk kombination. Gustaf III såg aldrig sednare grefven af Albanien, deremot såg han i Rom flere gånser dennes f. d. gemål Lovisa Stolberg, hvilken (enligt en uppgift hos SchinkelBergman) lofvade honom flera vigtiga papper till tack för den tjenst han gjort henne skiljsmesceaffären. Riksrådet Carl Sparre, en af konungens följeslagare, såg den vackra Perefvinnan af Albanien? (hon var vid denna id endast 32 år gammal och hade hela sin förtrollande fägring, jemte sitt än mera för(rollande väsen i bebåll), ännu mycket oftare, och Schröderheim berättar såsom en temligen allmänt känd sak, att Sparre till den grad ver betagen i henne, att han ett ögonblick på fullt allvar tänkte föra henne med sig till Stockholm, något som Gustaf III dock lyckades afböja. BSaken är icke ens för greivinnans räkning så otrolig, som man måhända föreställer sig med tanken fästad på hennes förbindelse med grefre Alfieri. ,