Aftonbladet – 23 april 1863, sida 3

Alfieri blef allt förtroligare, oaktadt Carl Edward bevakade hennes steg med mycken stränghet, och slutet på denna romitiska historia var, att Alfieri en dag är 1750 först genom en förtrogen lät enlevera sin sköna och föra henne till ett kloster, derefter sjell förde henne derifrån till Rom, der hon fann skydd hos sin svåger, den förrådde äkta mannens egen broder, dinal Stuart. Carl Edward, ursinnig, tröttnade icke att reklamera och åter reklamera sin bortlupna gemål, men förgäfves. Påfven sjelf räckte sin hand åt den na brottslingen till försvar mot hennes brutale herre och man, och det är på detta sätt vi finna Carl Edward, som nödtvungen ungkarl mottagande den svenske n trenne år seduare, tröstande för förlusten af en gemål förmedelst öfve dådiga kalaser och sökande främling medlidande genom att mellan tvenne nektarrus berätta gamla minnen om bedrifter, hvilkaisanniog varit värda ett bättre efterspel. Vi hafva ansett nödigt att kasta denna lilla tillbakablick på Carl Edwards före gående öden, för att sätta läsaren i tillfälle att sjell göra sig en förestillning om hvem och hurudan den man var, hos hvilken Gustaf III nu sökte att på allehanda sätt insinuera sig. 1 sjeltva Florens kände hela verlden tillräckligt Carl Edwards lefnsdssätt och moraliska micdre, storhertigen ignorerade för sin del totalt denne konung at England, som dock sedan många åratal vistats i hans hufvudstad för jensnan, och mellan dessa båda herrar egde icke det minsta förhållande rum; men den svenska monarken såg villigt genom fingrarne med allt hvad som lät sig sägas om pretendentens personlighet, såsom varande ett mindre passande föremål för en verldsbildad och snillrik konungs förtrolighet, och det tyckes hafva varit ena tyst öfverenskommelse äfven bland konungens omgifaing att i den gamle Stuart endast se den ridderliga traditionen från Preston och den vördnadsvärda olyckan från Culloden. Gustaf II mottog icke