Aftonbladet – 23 april 1863, sida 2

och vind; jag tror ej att nigra såda: a här finnas, ekriver han ganska naift till konungen efter 5 månaders trägna ef Kninger och utbrister: Synnerligast är Stormästaren (Stuart) olunnigt. Om Plommonfelt sjelf och om hela affären i ett visst förhållande till denne, vågade hani Florens ej nämna ett erd, enär denna store profets rykte der på platsent var sådant, att det lycktes Borgenstjerna vara klokast att icke alls låtea om den bekantskapen. Hen tviflade oviltså visserligen nu om att han i Florens skulle fiuna ljuset, oaktadt alla sina bemödanden; emellertid ber hin konungen skicka honom formwär till de dokumenter, som stormästaren sedan vill underskrifvat, anoående hertig Carls utnämnande till stormästare för S:de provinsent (B. misstager ss om numret) osom hertigens (här är det hertig Cerls och icke konungens) designat:on sem Sarfvinge till skottska kronan. (1) I September deremot har Borgenjerna plötsligen blitvit full af mod och illförsi.t; Ssöken — skrifver han nu till Gustaf III — har jag dock fått i den ställning, att den aldrig kan komma i andra hänler, än Eders Majestätst. Vianmärka sjeltnant, alt det i Borgenstjernas rapporter råler viilervalla, bland annat tyckes han, beynnerligt nog, icke ha riktigt klart för sig, mm det är konungen sjelf eller om det är ertigen, för hvilken den dyrbara survivanen skall sökas; det är dessutom icke omöjigt, atl det i ella dessa Borgenstjernas anydningar om öfvermenskliga ansträngningar ör att komma till ett resultat endast låg len Sansträngni gen att göra sig sjelf vigig, samt att vi åter bör blott hafva ett nytt xempel på huruledes frimurarelycksökeriet Sverge den tiden endast med hjelp aflitet ämdhet lyckades draga högställda peroner, älven sådana om hvilka det minst worde kunna anas, så :emligen vid näsan; nen ett är emellertid redan af de nyssnförda korta citater tydligt gifvet, nemligen tt Borgenstjerna verkligen hade Gustaf III:s